När konsulterna blir herre i huset
Konsulterna har redan i flera årtionden haft en roll i den offentliga sektorns beslutsfattande. Både staten och kommunerna anlitar regelbundet konsulter för olika utredningar. Vilken är egentligen konsulternas uppgift i beslutsprocessen?
Tidningen Kuntalehti skriver i början av maj att kommunerna söker nya infallsvinklar av konsulter, då kommunernas ekonomi ska balanseras. Frågan om konsulter är aktuell också i och med regeringsförhandlingarna. Frågan om när enskilda personer agerar i egenskap av expert som sakkunnig konsult eller som lobbare är inte entydig.
Föregående regering drev en vårdreform, där skisserna till projektet hade gjorts av de privata vårdbolagen eller deras konsulter och lobbare. I slutändan visade det sig omöjligt att förverkliga en schablon som skulle ha byggt på en modell där den privata sektorn skulle ha en klart större roll än tidigare.
Det här kan också ses som ett exempel på en situation där konsulterna starkt driver en modell och inte objektivt analyserar olika alternativ. Man kommer då till den viktiga frågan: Vad är skillnaden mellan en konsult och en lobbare? Frågan kan också lyda: När blir en konsult en lobbare som driver en fråga i stället för att presentera fakta och alternativ?
Man kan inte kategoriskt säga att konsulter eller konsultutredningar är av ondo. Då enskilda detaljer behöver redas ut eller då det saknas en viss kunskap i den egna organisationen, måste man köpa in experthjälp. Konsulter ska uttryckligen komma med fakta och gällande tekniska frågor även olika lösningsförslag. Den egna organisationen måste komma med målsättningarna och den lokala sakkunskapen. Ingen konsult kan göra en rapport, om inte den egna organisationen tar fram det bakgrundsmaterial som behövs.
En vanlig villfarelse är att utomstående så kallade experter i form av konsulter är mera trovärdiga och har mera kunskap än den egna organisationens tjänstemän eller anställda. Den här utgångspunkten är riskfylld och ofta felaktig. Ännu mera svårbemästrad blir situationen, om man tar in konsulter för att göra utredningar bara för att det finns olika åsikter i den egna organisationen och man inte klarar av att hitta samförstånd. Om utgångspunkten är att en utomståendes syn är mera värd och ska anses vara trovärdigare än de egna experternas syn på saken, betyder det helt konkret att man omyndigförklarar den egna organisationen.
Ett beskrivande exempel från den offentliga sektorn är situationen på Kimitoön, där konsultutredningarna har fått huvudrollen i frågan som gäller äldreomsorgen och specifikt långköraren Almahemmet. När konsulterna blir herre i huset och alla går och väntar på rapporterna, uteblir den dialog som utgör en viktig grund för de slutliga besluten. Oberoende av vilka beslut som sedan fattas måste det finnas utrymme och tid för dialog i alla riktningar och på alla nivåer.
I slutändan handlar allt offentligt beslutsfattande om förtroende, där utgångspunkten är förtroendeskapande beredning. Dålig beredning fällde vårdreformen, det torde de flesta kunna enas om. Nu återstår att se vad som händer med äldreomsorgen på Kimitoön. Mycket tyder på att fortsättning följer. Om processen fortsätter enligt tidigare modell, kommer sannolikt också nya konsulter att anlitas.
Politikerna har alltid ett stort ansvar. Den offentliga sektorn hanterar frågor som konkret och på riktigt berör människornas vardag. För att politikerna ska kunna ta ställning och fatta beslut behövs det information och fakta. Politikerna kan sedan fritt bilda sig en uppfattning och argumentera för sin synpunkt. För att politikerna ska kunna sköta sin uppgift och för att politiken ska vara trovärdig, måste också beredningen i olika frågor vara entydig och trovärdig. Det måste också inom den operativa ledningen finnas eller hittas en gemensam syn på de frågor som kommer på politikernas bord. Det här gäller både nationellt och lokalt.
Att tydligt skilja på fakta och åsikt är inte alltid en enkel uppgift. Tolkningar och värderingar måste alltid göras av politiker, men det är inte möjligt om basmaterialet som ligger som grund för besluten upplevs bristfälligt.
Även i framtiden kommer den offentliga sektorn att ha behov av externa experttjänster. Det är ändå viktigt att beslutsfattandet bygger på en bred intern och extern dialog och inte enbart på konsultrapporter. Ibland behövs det kanske också en intensiv och tidskrävande debatt. Konsulterna och deras uppdrag får inte bli det som dominerar beslutsfattandet och den av behovet påkallade offentliga diskussionen.
Inom det offentliga beslutsfattandet har det även en betydelse hur beslutsprocesserna ser ut, inte bara hurdana de är.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.