Stefan Holmström 03.05.2019 04:00

Knappt var riksdagsvalet över innan valreklam inför Europaparlamentsvalet dök upp. Övergången skedde så snabbt att somliga kanske bara noterade att ansiktena är de samma, men budskap och sammanhang något helt annat.
På vissa håll har färska valaffischer faktiskt rivits ned bums. Inte av ofogsmakare utan av partiaktiva och frivilliga som städat vägkanter. De har tagit ned valreklamen i tron att den är från riksdagsvalet.
Vadå? Val igen, liksom?
Det är första gången under 2000-talet som Europaparlamentsvalet kommer så här snabbt efter riksdagsvalet. De två valens olika rytmer – fem respektive fyra år – innebär att de sällan ordnas samma år.
Den enda gången som så skett är faktiskt 1999, och det var minsann ett år att minnas.
I det valet tvålade Centern och Samlingspartiet till SDP med besked. Kristdemokraterna hade också ett rekordval och fick tio platser (nu senast var de fem, samma antal blev det också i nya riksdagen).
Det här var det femte valet i rad då valdeltagandet sjönk i riksdagsvalet, den här gången med anmärkningsvärda 3,6 procentenheter
Strax därefter var det dags för Europaparlamentsvalet. Den egentliga valdagen var en ljuvlig sommardag, den 13 juni. Intresset att rösta var minimalt. I vissa valllokaler kunde valfunktionärerna njuta av solskenet på trappan då ingen väljare syntes till.
Valdeltagandet var 31,4 procent i Finland, vilket blev en stor nyhet på EU-nivå.
Hur ska det bli nu då, tjugo senare? Det intressanta är att valdeltagandet i Europaparlamentsvalet har fortsatt ligga på bedrövlig nivå, ur demokratisk synvinkel. I valen på 2000-talet har det legat lite över 40 procent.
Kanske det ökade intresset för riksdagsvalet nu leder till att valdeltagandet också stiger i Europaparlamentsvalet? Valen är inte bara samma år men dessutom närmare varandra än vad de brukat vara, så vi kan gott anta att de trender vi såg i riksdagsvalet spiller över på det andra valet.
En sak är inte svår att förutspå. I riksdagsvalet red Svenska folkpartiet i Egentliga Finland på ”trygga vårt mandat”-vågen. Det konceptet har SFP haft med som en underrubrik i alla Europaparlamentsval – trots att partiet vi det här laget nästan kan sägas ha befäst sin position i Bryssel.
I flera av valen har det här inte varit så säkert. 2004 var Henrik Lax den sista som kom in av de finländska ledamöterna, det samma gällde Carl Haglund i valet 2009.
Fem år senare, 2014, åkte däremot Nils Torvalds in med klar marginal. Han lämnade hela tre andra invalda från Finland bakom sig. SFP:s uppgång i Europaparlamentsvalen kan sägas vara anmärkningsvärd då man beaktar matematiken i en valkrets som är hela Finland.
Om folk sluter upp på samma sätt som i riksdagsvalet – i alla fall som i Österbotten och Egenliga Finland – så har SFP en plats också i nästa parlament.
Det finns också en annan sak vi kan förutspå. Den enda orsaken till att Sannfinländarna inte körde om SDP i riksdagsvalet var det faktum att tiden tog slut.
Det skulle vara underligt om inte Sannfinländarnas medvind skulle fortsätta några veckor till. En bidragande orsak kan vara regeringsförhandlingarna: Om Sannf är ute – som flera förutspår – aktiverar det säkert partiets väljare att igen ta sig till valurnorna: ”Vi ska visa dem, igen!”
En annan faktor är farsen kring Storbritanniens EU-utträde. Trots att britterna själv har såsat till det hela, lider också EU:s trovärdighet. Det här kan bidra till att det är EU-motståndarna som i hela Europa får brexitvind i sina segel. Och då har vi inte ens berört utvecklingen i alla andra EU-länder, bland dem just nu allra högsta grad politiskt instabila Frankrike.
Som det ser ut nu går vi mot ett Europaparlamentsval som kan ha de mest omvälvande och långtgående följderna på länge. Finlands profil och roll i parlamentet kan vara något helt annan i höst.

Stefan Holmström
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln