Posten kör slåttermaskin i skärgården
När Gretel Virta på Ängsö tar posten ur postlådan på bryggan är det inte enbart kuvertet och tidningen hon bär med sig.
På ett annat plan är posten kontakten till fastlandet, postbåten hennes möjlighet för försändelser i retur, för henne också en möjlighet att leverera levebrödet hon skaffar sig på ön.
Posten hämtar paket och mediciner, posten blir en symbol för tryggheten.
Trygghet är inget Posten gör pengar på. Det duger inte alls som argument.
Sådan är tidens anda och det vet Gretel Virta och andra skärgårdsbor.
Hon påpekar mycket riktigt att hon inte heller förutsätter samma service ute på en holme som i staden – hon har erfarenhet av båda.
Men det hon tycker kunde vara rimligt är om postutdelningen skars ned från fem dagar i veckan till tre, eller minimi två, dagar i veckan.
Inte till en.
Det är inte rimligt. Det är inte service. Det är definitivt inte en metod att hålla skärgården levande med, som sägs vara ett mål i finländsk politik.
Och Gretel har rätt.
Inte är det så länge sen 2016, eller hur? Inte när vi talar lagstiftning och domstolsväsen.
I det här fallet är det skillnaden mellan då och nu.
Då, det var 2016 det, när Högsta förvaltningsdomstolen slog fast att skärgårdsbor har rätt till att få sin post fem dagar per vecka. Ärendet behandlades efter att en skärgårdsbo besvärat sig över brister i utdelningen.
Statliga Posti Group tyckte annorlunda. Posten (egentligen alltså Posti, bolaget har inget svenska namn) meddelade att kravet är orimligt och informerade samma år om att man aktivt lobbar för att få till stånd en ändring i postlagen.
Vilken regering man lobbade hos vet vi, landsbygds- eller glesbygdspartiet C satt vid makten, ackompanjerade av Saml och Blåa (till juni 2017 Sannf).
Postens lobbning lyckades. 23 november 2018 är datumet för förändrade paragrafer i postlagen. Själva lagen är från 2011.
Grundregeln är såsom förut att ”försändelser som ingår i de samhällsomfattande tjänsterna” ska delas ut fem gånger i veckan.
Undantaget är att försändelser kan delas ut ”minst en gång per vecka i svårtillgängliga skärgårds- eller ödemarksområden”.
Skärgård och ödemark, smaka på den formuleringen.
I reformen ingår också villkoret att det maximalt kan få finnas 1000 hushåll som definieras som svårtillgängliga, 1000 i hela landet.
En titt på kartan eller kännedom om vår geografiskt utspridda skärgård visar att det just i vårt hörn av landet finns många sådana hushåll – beroende på vad man väljer att kalla svårtillgängligt.
Är man van att spårvagnen ska avgå med fem minuters mellanrum och taxin ska finnas inom synhåll, då är snart all slags skärgård svårtillgänglig.
Till de ”samhällsomfattande tjänsterna” hör brev, kort och mindre paket. Tidningar hör inte dit, men deras öde blir i praktiken detsamma som brevpostens, i de delar av landet där kommersiella utdelningsbolag inte opererar.
Branschen är strikt reglerad – även om det också har börjat sticka upp privata konkurrenter till Posten.
I början av mars inledde Posten slakten av skärgårdsposten då bolaget meddelade att vissa förbindelsebåtsrutter börjar köra ut post bara en gång i veckan.
Förbindelsebåten Nordeps rutt i Nagu berörs och underleverantören till rutten, Jan-Erik Karlsson, konstaterade i ÅU att även om själva brevförsändelserna minskar så skickas det allt fler postpaket. Posten har sagt sig vilja hänga med i den utvecklingen. ”Menar man att utveckling i skärgården är avveckling” undrade Karlsson.
Förra veckan meddelade Posten att Korpo och Nagu södra sjörutt klassas som svårtillgänglig och får post en gång i veckan från 1 maj.
Och i går kom den stora skrällen.
Hela 630 hushåll i sydvästra Finlands skärgård drabbas: Iniö, Hitis, Rosala, Högsåra, Utö, Korpoström och öarna Velkuanmaa och Palva får post en gång i veckan från och med 3 juni.
Lagreformen förverkligad av den förra regeringen finner sin ”skärgård och ödemark” övervägande i en finlandssvensk skärgårdstillvaro.
Läste månne de som genomförde reformen lagens första paragraf? Den säger: ”Lagens syfte är att säkerställa att posttjänster och i synnerhet samhällsomfattande tjänster finns att tillgå på rättvisa villkor i hela landet”.
Uttrycket ”Svårtillgängliga skärgårds- eller ödemarksområden” fanns med också i Postlagen 2011.
Men nu spelar det ingen roll hur ofta färjor och förbindelsebåtar kör så är skärgården ändå svårtillgänglig för Posten.
Posten och Kommunikationsverket märkte också att det finns flera än 300 hushåll i skärgården så mängden lovliga undantagsfall ökades till 1000.
Lag 415/2011:
18 § Undantag från insamlings- och utdelningsfrekvensen
”…….hushåll som finns i svårtillgängliga skärgårds- eller ödemarksområden och som inte är belägna invid vägar som trafikeras året om, inklusive sådana rutter till vilka hör landsvägsfärjor och förbindelsebåtar som går minst fem dagar i veckan.
….Undantaget får i hela landet omfatta högst 300 hushåll. Kommunikationsverket ska vid behov avgöra vilka hushåll som omfattas av det undantag som gjorts från insamlings- och utdelningsfrekvensen.”
Hälsningar från Ödemarken