ÅU 27.04.2019 09:42

På kvällen under min fyrtioårsdag nåddes vi av meddelandet: Katedralen brinner!
Jag tänkte i mitt stilla sinne: ”Nej inte ett till terrordåd, jag orkar inte med mer sådant.”
Snart visade det sig att branden tydligen hade påbörjats av helt naturliga skeenden men likväl; en vecka senare sker igen ett terrordåd som når genom nyhetsbarriären.
Vi lever i en tid då osäkerhet och katastrofer kommer snabbt inpå. Samtidigt är det inget nytt med varken brinnande katedraler eller döende människor.
Det unika med branden av Katedralen Notre Dame i Paris är att ganska snart efter att katastrofen gjorde sig hörd började det spridas tweets och inlägg på sociala medier där Katedralen i Canterbury tillsammans med andra kyrkor och katedraler världen över skickade elektroniska meddelanden om böner och sorgekondoleanser.
Dessutom spreds dessa över hela vår planet. På vilket sätt skiljer sig skeendet vi såg i anslutning till branden i Notre Dame till exempel från tillfället då jag var i Brasilien (före sociala mediernas tid) och vi nåddes av budet om prinsessan Dianas bortgång?
Även då brast människor på olika delar av vår planet ut i gråt, och det handlade på inget vis enbart om västerlänningars sorg. Min brasilianska moder sörjde lika intensivt den engelska kronprinsessans bortgång som Moder Teresas några veckor senare.
Den kollektiva sorgen och behovet av att få uttrycka den med ljuständning och andra rituella beteenden är därmed från mitt perspektiv inte heller det, någonting nytt.
Det som däremot är nytt är att katedraler skickar meddelanden till varandra.
Enbart 48 timmar efter branden i Notre Dame samlas vi i Åbo domkyrka. Varje bänkrad är fullsatt, och vid detta tillfälle är ingen jude eller grek, man eller kvinna.
Vi samlas i alla åldrar och över språkgränserna. Vi sitter tillsammans i en sorts tystnad. Förvisso är det inte helt tyst. Vi får lyssna till en strålande konsert där Mozarts Requiem framförs utan lön för musikerna och utan tid för övningar eller vidare förberedelser.
Oberoende av hur mäktig och berörande musikupplevelsen är, så uppstår inte stående ovationer, enbart på grund av musiken. Vi har samlats här mitt i helgedomen av en orsak. Eller snarare av flera orsaker.
Tidningsspalter och internet-kolumner skriver att katedralen i Notre dame står andra i rang bland symboler för kyrkan i den katolska världen. Vad innebär det att Notre Dame är en symbol?
En sak är säker, det betyder inte det samma som att Apples succéprodukt iPad, har smält ihop och rasat samman i lågorna av en brand.
Känslan jag har är nämligen den att vi ofta rör oss i en väldigt platt eller tvådimensionell värld där mycket reducerats till yta. Att läsa en symbol som om den var en typ av logo eller trademark, blir ytterst problematiskt. Låt mig förklara.
Redan nästa morgon när branden har lagt sig och folk börjar dela sina minnen eller uttrycka sin sorg, dyker det upp röster som menar att det är typiskt att vi verkar bry oss mer om västerländska monument än om människor som dagligen lider nöd men inte hör till vår egen kultursfär.
Och förvisso, det ligger en viktig poäng i att fråga sig vilka liv som är värda att sörja och vilken sorts lidande som får uppmärksammas.
Samtidigt är det någonting som strider mot grundläggande mänskliga erfarenheter när någon omedvetet eller medvetet ger sig in för att reducera olika situationer till en och samma kategori av sorg för att sedan jämföra dem med varandra.
Detta är inte hur våra känslor eller upplevelser fungerar. De kan inte mätas och vägas och förses med jämförelsetal. Om vi försöker göra det tror jag att något viktigt går förlorat.
Snarare tror jag att det är viktigt att vi idag hjälper och stöder varandra i att sörja och i att komma åt känslan av otillräcklighet som uppstår inför livets hemskheter.
Jag skulle föreslå att smärtan över förlusten av en katedral handlar om insikten om att de utrymmen runtomkring oss som är stora nog att bära all vår smärta och vår sorg faktiskt riskerar att försvinna.
Att komma samman kring att rädda ett sådant utrymme har mycket mer att göra med behovet av medmänsklighet än med att bevara ett kulturarv framom ett annat.
För att inse detta behöver vi släppa tanken att en symbol enbart har en tydlig betydelse och istället fråga oss vilka alla berättelser som möts på denna plats. Innanför de väggarna har folk sörjt, hoppats, delat förtvivlan och glädje – upplevelser som är större än livet och som behöver en plats där de kan härbärgeras. Kunde vi tänka oss att samlas kring en sådan plats, helt oberoende av vilken religion den tillhörde?
Förutom bilderna på den långa kön utanför domkyrkan och på oss som samlades i helgedomen för att sitta under dess höga valv i stillsam närvaro under en dryg timmes tid, sprids ganska snart också en annan bild.
Den visar flera olika natursköna platser på vår planet, med uppmaningen: bygg upp denna katedral! Med de orden ser människor frustrerat på när miljoner euro börjar rulla in för att stöda återuppbyggnaden av Notre Dame.
Igen tänker jag: varför vill människor ställa dessa saker emot varandra?
Javisst, naturen kan fungera som en helande miljö, en plats där vi kan förundras över livet, döden och de oförutsägbara förändringarna.
Samtidigt tror jag inte det är så att någon medvetet har beslutat att dessa stenar är viktigare än biodiversitet eller korallrev. Det är väl snarare så att vi människor ofta känner oss mycket små och betydelselösa.
När dagens klimatkris är så långt ifrån vad vi kan greppa eller förstå, kanske det känns som att en fem miljoners donation hit eller dit inte spelar någon roll.
Tänk om vi människor är mer komplexa än detta. Tänk om det att vi kommer samman och enas över en konkret sak – t.ex. ett katedralbygge – egentligen har potential att väcka större handlingskraft?
Tänk om det att vissa nu motsäger sig detta bygge egentligen leder till att de förhindrar ännu större utmaningar från att antas, i samlad gemenskap.
Tänk om det behövs en kedja av sammanlänkade stenbyggnader över hela Europa för att vi skall kunna enas inför de största problemen vi har.
Tänk om vi nu har chansen att lägga en sten ovanpå en annan!
Åtminstone inger det att en katedral ropar ut till en annan ett sådant hopp för mig. Med min teologiskt skolade blick vill jag hellre lägga märke till de många olika lagren av betydelse som finns i våra liv, än splittra en del ifrån en annan.
Jag föreslår att det inte finns enbart ett enkelt svar och en given betydelse, utan att det handlar om flera mönster som visar sig ovanpå och intrikat invävda i varandra.
Livet är och blir till en väv i vilken (enbart om maskorna tillåts att få flätas samman och varje tråd får bidra med sin del av berättelsen) känslan av det som så väl uttrycks i Petra Zilliacus textrad från Ulf Långbackas nykomponerade Mässa i Mångfaldens tid kan uppstå:
Här står jag i katedralens famn…
Som (ditt namn) kan jag kallas till kärlek och kontakt
kallas till min uppgift
mitt ansvar och min makt.
Laura Hellsten
Universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln