Medieforskare: När drevet går blir skampålen offentlig och straffet på livstid
Mia-Marie Hammarlin. Undersöker vardagen för dem som drabbats av drev. Personerna hon intervjuat är inte dömda för något brott, men har fått sin dom i medierna på grund av moraliskt tvivelaktigt beteende. Foto: Privat
Förr i tiden fick förbrytare sona sina synder vid en skampåle, kanske på kyrkbacken, torget eller på rådhusplatsen. De tvingades stå vid pålen och skämmas eller straffas med spö eller ris.
Precis som i tv-serien ”Game of Thrones” – där drottningen Cersei i en stark scen tvingas göra en skampromenad naken genom staden för att få försoning – fick förbrytare sitt skamstraff inför en samlad publik av bybor.
I dag, med internet som verktyg, är skampålen medial och publiken global. Straffet kan dessutom bli på obestämd tid, för internet glömmer aldrig. Gamla synder kan plockas upp på nytt och synas åter. Det verkar också vara svårt att få förlåtelse, trots att man sonat sina brott. Håller vi på att gå över i en kultur som inte erbjuder någon nåd, där det inte finns någon väg tillbaka?
– Det är det som är den riktigt stora faran: ett samhälle där man inte kan komma tillbaka om man gjort fel. Det säger Paul Ronge, medierådgivare och författare till boken ”När drevet går – krishantering i praktiken”, som han skrivit tillsammans med kollegan Jeanette Fors-Andrée. Nu jobbar han på en ny bok där han intervjuar personer som blivit utsatta för drev.
– Förr blev man kanske hackad och spottad på i hembyn och kunde flytta bort, i dag kan man till och med hamna på skampålen internationellt och synderna finns kvar i sociala medier. Det här kan få samhälleliga konsekvenser. Människor blir allt mer rädda för att ta emot jobb som är offentliga. Då våras det för Trump-människor med elefanthud som bara skrattar när de blir kritiserade, säger Ronge.
Ett inlägg i sociala medier är oftast avstampen
Ett mediedrev börjar ofta med ett inlägg på nätet, kanske på Instagram eller Facebook. Inlägget ligger där och pyr, får allt fler delningar. Det pyser och väser. Sedan nappar en journalist på och det blir en story. I radio, tidning eller tv. Stubinen är slut och det smäller.
– Det blir inte ett riktigt drev förrän det når traditionella medier. Det behövs ett samspel mellan sociala och traditionella medier för att det ska smälla, säger Ronge.
Han motiverar sin tes med fallet Fredrik Virtanen, Aftonbladet-journalisten som i samband med metoo anklagades för våldtäkt, ofredande och dåligt beteende mot kvinnor.
– Det har funnits en diskussionstråd om honom på Flashback (svenskt nätforum) sedan 2004. Det har skrivits över 10 000 inlägg om honom, sammanlagt 830 sidor. Ändå kunde han arbeta som uppburen journalist på Aftonbladet i femton år. Inget hände förrän han blev uthängd i Expressen.
Skandalerna som drivs fram är fler
Antalet politiska skandaler i Norden som drivits fram av medierna har ökat kraftigt det senaste decenniet, visade en studie vid Stockholms universitet redan 2012. I samband med metoo började mediedreven diskuteras allt intensivare.
I Dagens Nyheter skriver ledarskribenten Lisa Magnusson: ”Drabbade är även personer som faktiskt inte ens har gjort något direkt fel. Ingen petitess är för obetydlig för internets armé av prussiluskor, och de glömmer aldrig”, skriver hon. Hon jämför offentlig uthängning med hur människor förr i tiden kunde bannlysas: ”De försågs med bjällror, förvisades ur gemenskapen för alltid, vissa blev fredlösa. Det gällde att hålla sig undan, för vem som helst fick då ostraffat angripa och döda en”.
Personer som utsätts för drev upplever att de skjuts ut ur gemenskapen, säger Mia-Marie Hammarlin, docent i etnologi och lektor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.
– De upplever det som en sorts bannlysning. Människor tar avstånd från dem och slutar hålla kontakt. De här personerna är synliga på ett sätt som de inte är bekväma med samtidigt som de är mycket ensamma.
Hammarlin forskar i mediedrevets mekanismer och aktörer. I boken ”I stormens öga”undersöker hon vardagen för dem som drabbats av drev. Hon har intervjuat kända personer som inte är dömda för något brott, men som fått sin dom i medierna. Deras beteende har varit moraliskt tvivelaktigt snarare än brottsligt. Intervjuerna visar att upplevelsen lever kvar i de drabbade under en lång tid.
– Skandalen tar inte slut när kameran slocknat och ljuset riktats mot någon annan. Många talade om det som ett sår som aldrig läker, en skräck som lätt kan väckas till liv igen, säger Hammarlin.
”Sociala medier kan leda till social förintelse”
”Sociala medier kan leda till social förintelse”, skriver den amerikanska journalisten och författaren David Brooks i Dagens Nyheter. Enligt honom är problemet med uthängningskulturen att den delar in människor i antingen goda eller onda. Han skriver: ”När man väl har accepterat det binära tänkande där folk klassas som goda eller onda, när man väl har gett vem som helst makten att förstöra liv utan någon föregående process, då har man tagit ett steg mot det rwandiska folkmordet”.
Lisa Magnusson är inne på samma linje: ”Kan människor ha något bra att säga i en fråga, samtidigt som de bara har ovettigheter att komma med i andra?”.
– För att undvika den här svartvita synen är ett medieetiskt system otroligt viktigt, säger Mia-Marie Hammarlin.
Konsekvenserna kan vara rättmätiga, eller så inte
Ibland är konsekvenserna av mediedreven rättmätiga, ibland inte – beroende på vem man frågar. År 1995 tvingades socialdemokraten Mona Sahlin avgå som minister och lade ned sin kandidatur till partiledarposten efter att hon gjort privata köp med statens kontokort. Bland de inköpta varorna fanns två Toblerone och skandalen kom därför att kallas Tobleroneaffären.
Lena Dunham, hjärnan bakom tv-serien ”Girls” har närmast slutat arbeta efter den kritik hon fått, bland annat för att hon inkluderade för få svarta i Girls. När hon tog till sig av kritiken och inkluderade fler svarta så gjorde hon det på fel sätt och fick återigen kritik.
Fredrik Virtanen, Martin Timell och Lasse Kronér kommer under lång tid framöver att kopplas till övergrepps- och trakasserianklagelserna under metoo.
Lars Danielsson, högra hand till den dåvarande statsministern Göran Persson, anklagades för att ljuga om sin närvaro på regeringskansliet i samband med tsunamikatastrofen 2004. Ryktet sade att han varit hos en älskarinna, vilket förstörde både hans yrkes- och privatliv. När man i dag, femton år senare, googlar hans namn handlar de första artiklar som dyker upp om tsunamin.
– Det finns en viss klibbighet i skandaler. De är svåra att bli av med även om man gjort rätt för sig och bett om ursäkt. När drevet går kan minsta lilla sak man säger vändas mot en, så det är bäst att inte säga någonting. Det är ett ganska hopplöst läge. Det borde rimligtvis vara möjligt att få förlåtelse, säger Mia-Marie Hammarlin.
Men skandaler kan också vara positiva, säger hon. De är centrala i omförhandlandet av sociala normer.
– När de fungerar som bäst så är de korrigerande, de visar att allt inte ärcomme-il-faut (franska för passande). Allt kan inte stå i lagboken utan vi fostrar också varandra. Även skandaler fostrar.
Hon nämner skandalen med tv-avgiften som exempel. År 2006 fick två ministrar avgå innan de ens tillträtt för att de smitit från den lagstadgade tv-avgiften.
– Det fick effekten att många fler svenskar började betala tv-avgift.
När sociala medier blir som en domstol
När sociala medier agerar offentlig domstol har även små saker en tendens att blåsa upp till stormar.
– När drevet är i gång spelar det inte någon roll vilken typ av brott som har begåtts. Jag hade fel i en uppgift, men jag hade lika gärna kunnat köpa sex, sade journalisten Hanne Kjöller i en TV4-intervju 2018.
Hon blev stämd för grovt förtal när hon i sin bok ”En halv sanning är också en lögn” skrev att den cancerdrabbade krögaren Erik Videgård ägde en bostadsrätt när han de facto bodde i en hyresrätt. Hon hade då bett om ursäkt och gått ut med en rättelse.
Peter Dahlgren, som forskar i filterbubblor och sociala medier vid Göteborgs universitet, uppfattar vissa mediedrev som ett utslag av nypuritanism.
– Allt ska vara fläckfritt och utan fel. Men människor tenderar att göra mycket fel, och numera dokumenteras felen i sociala medier, säger han.
Som exempel nämner han Kevin Hart, som lämnade sitt uppdrag som programledare för Oscarsgalan.
– Han hade skrivit en rasistisk-homofobisk tweet för åtta år sedan som han nu måste stå till svars för. Det här är en farlig väg för vårt samhälle att gå, för det innebär att man aldrig kan ändra åsikt. Men tänk om man hade en dålig åsikt i går och en bra i dag?
Dahlgren tror inte på en reglering av sociala medier. Däremot är det viktigt att stora medier inte hakar på drev bara för att ett ämne diskuteras och delas i sociala medier, säger han.
– Metoo var ett bra exempel. Journalisterna ställde få kritiska frågor och blev mer som megafoner för vittnesmålen.
Flera medier prickades för metoo-publiseringar
Pressombudsmannen i Sverige fällde flera tidningar för deras metoo-publiceringar. Traditionella medier hämtar ofta nyheter från sociala medier, vilket är riskabelt då alla som använder sociala medier har en agenda, säger Paul Ronge.
– I sociala medier agerar alla i någon mån för i eget intresse, medan traditionella medier ska agera i intresse för tittare, lyssnare och läsare och därför är trovärdiga. Därför skulle man önska att traditionella medier höll tillbaka ännu mer och inte hoppade på drev. Ju mer man kan hålla på pressetiken, desto mindre betydelse kommer giftet i sociala medier att ha.
Ett sätt att reglera dreven vore högre straff för förtal, säger han. I dag leder förtal i sociala medier sällan till straff, eller ens anmälan.
– Myndigheter går in och bötfäller människor som kör för fort, varför inte bötfälla människor som skriver för fort utan att tänka?
Heidi Hakala/SPT
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.