Mångsidiga uppdrag till sjöss-besättningen på bevakningsfartyget Tursas tryggar säkerheten
Tursas har lämnat kajen i Åbo. Kvar blir systerfartyget Uisko och skolningsfartyget Eckerö. Foto: Kim Lund
Bevakningsfartyget Tursas kastar loss från kajen i Gränsbevakningens hamn i Latokari i Åbo.
Tursas är ett av tre bevakningsfartyg som bland annat har som uppgift att upprätthålla Finlands gränssäkerhet från Kemi i norr till gränsstationen Hurppu vid gränsen till Ryssland.
Minst ett av fartygen ska vara ute på havet dygnet runt under årets alla dagar och besättningen redo att utföra de mest varierande slag av uppgifter.
Man deltar i EU:s gemensamma operationer och övningar på Östersjön och senare i vår åker Tursas till södra Östersjön för ett fiskeövervakningsuppdrag.
Om det uppstår en allvarlig krissituation bistår fartyget Försvarsmakten.
Klar för sjösättning. Foto: Kim Lund
Tursas är också i ständig sjöräddningsberedskap och kan vid behov fungera som ledningscentral vid olyckor till sjöss.
Ombord finns två mindre båtar, en plåtbåt och en snabbgående MOB-gummibåt med en topphastighet på 40 knop.
Båten tar sig snabbt ut till sjöfarare i nöd och med den kan Sjöbevakningen också utföra normala patrulleringsuppdrag, kontrollera nöjesbåtarnas utrustning, rädda människor som fallit överbord och hjälpa till vid mindre haverier.
Arkiv/Kim LundSnabbgående gummibåt. Foto: Kim Lund
Alla ombord är också utbildade rökdykare.
– Vi kan vara först på plats vid en stug- eller skogsbrand och inleda släckningsarbetet, säger löjtnant Santeri Päkki medan han guidar mig runt på fartyget.
Löjtnant Santeri Päkki. Foto: Kim Lund
Till de mer udda uppdragen hör till exempel att hålla ordning på båttrafiken i samband med större festivaler. I fjol ankrade Tursas utanför folkparken i Runsala i samband med Ruisrockfestivalen.
Med gummibåten övervakade man småbåtstrafiken och utförde nykterhetskontroller på skepparna. I sommar ska man till havsdagarna i Kotka.
Ombord finns en omfattande oljebekämpningsutrustning och i uppsamlingstankarna finns det utrymme för 100 kubikmeter olja.
– Som tur är har de aldrig använts, och jag hoppas att de inte heller behövs, säger Päkki.
Ut från Åbo. Foto: Kim Lund
Päkki ingår i den minimibesättning på tio man som måste finnas ombord. Efter att Tursas har kastat loss är hon ute på sjön i en till två veckor.
Ligger fartyget i hamn kan besättningen till exempel göra kortare löprundor men med telefonen ständigt på. Om larmet går ska det inte ta längre än fem minuter tills fartyget har kastat loss och åkt i väg.
Sådana snabbutryckningar sker fem till tio gånger per år, det senaste var i slutet av december då vajerfärjan mellan Teersalo och Palva i Nådendal körde på grund och började ta in vatten.
Med de mindre båtarna gör man tiotals utryckningar per år.
Disigt och isfritt vid Rajakari. Foto: Kim Lund
Under den här turen finns också fyra yrkesdykare ombord. Får vi en begäran om hjälp av någon annan myndighet kan vi till exempel bärga drunknade personer och hjälpa Polisen med brottsplatsundersökningar under vattnet, säger maskinmästare Jan-Micael Lax som hör till dykarteamet.
– Det kan handla om att leta efter vapen som ligger på havsbottnen eller leta efter försvunna personer som man misstänker har råkat ut för ett brott. Vi kan också säkra bevis under ytan. En gång skedde det en serie stuginbrott i skärgården. Vi hittade målarfärg från båten på en undervattenssten och kunde på det sättet bevisa att tjuvarnas båt hade varit där.
Maskinmästare Jan-Micael Lax ingår i Tursas dykarteam. Foto: Kim Lund
Till sin hjälp har dykarna en undervattensrobot och ett sidoskannade ekolod.
De skickar bilder i realtid till en monitor på fartyget. Med hjälp av den tekniska utrustningen kan dykarna se vad som finns på bottnen innan de hoppar i vattnet.
– Ekolodet ger en bra bild av bottnen och man kan urskilja till exempel en pistol eller en människa. En gång hittade vi ett helt vapenskåp, säger Lax.
Santeri Päkki med en dykarhjälm. Foto: Kim Lund
Tursas kör söderut över Erstan. Målet är Pärnäs i Nagu därifrån fartyget igen tar kurs norrut mot Raumo och sedan vidare till de åländska vattnen.
Uppe på kommandobryggan håller yngre sjöbevakare Tuomas Mäkinen och löjtnant Joona Nurminen koll på kursen, medan maskinmästaren Lax sitter vid maskinernas displayer. Det duggregnar och öarna ligger insvepta i en grå dimma.
Havet svallar fritt och det är endast i de innersta vikarna som det ligger ett tunt istäcke.
Joona Nurminen, Santeri Päkki och Tuomas Mäkinen på kommandobryggan Foto: Kim Lund
Men skulle kölden knäppa till utgör isarna inget hinder för fartyget. Det kör med lätthet genom 20–30 centimeter tjocka isar, men klarar till och med av halvmeter tjocka isar med reducerad fart.
Nu har vi en fart på cirka 12 knop, vilket är normal marschfart.
Männen småpratar om det ena och andra.
Jan-Micael Lax och Joona Nurminen i samspråk. Foto: Kim Lund
En förutsättning för att trivas ombord under de långa arbetspassen är att man kommer överens med varandra och tycker om att vara på sjön, säger Päkki.
– Man måste kunna anpassa sig till olika situationer och tåla sjögången. Blir man sjösjuk är det inte så roligt. Arbetet är också fysiskt krävande, så man måste ha god kondition.
I fartygets gym kan man stärka musklerna. Foto: Kim Lund
Öster om Innamo går larmet: Vi har en man över bord-situation. Det är endast en övning, men det blir genast full fart på besättningen.
Ett par sjöbevakare förbereder sjösättningen av gummibåten, medan tre andra drar på sig räddningsdräkterna och hoppar i båten. Ett par minuter senare är bojen som föreställde en människa tryggt tillbaka på moderfartyget.
Man över bord-övning. Foto: Kim Lund
Liknande övningar görs regelbundet och tiden blir aldrig lång på fartyget.
Matpauserna är också välkomna avbrott i rutinerna ombord. Det serveras morgonmål, lunch, eftermiddagskaffe och middag som ska tillredas i storm och i stiltje, på vardagar och helgdagar 365 dagar om året.
I dag blir det köttbullar med spenatmos som kocken och äldre sjöbevakaren Mikko Uskali förbereder i det välutrustade köket.
Mikis Uskali förbereder middagen. Foto: Kim Lund
Han har kockat på Tursas i 16 år och trivs fortfarande bra.
Under årens lopp har menyerna ändrat och maten har blivit mer hälsosam, säger Uskali.
– Det serveras mera sallad och grönsaker. Många vill ha rotsaker i stället för potatis och vi har sällan någon efterrätt.
Uskali har gått kocklinjen vid sjömansskolan i Raumo, men han är också sjöbevakare från sjöbevakningslinjen vid Gräns- och sjöbevakningsskolan och deltar liksom alla andra ombord i olika räddnings- och andra uppdrag.
– Men ju mindre vi behövs, desto bättre.
Tursas angör kajen i Pärnäs. Antti Kivekäs tar emot trossen av Tuomas Mäkinen. Foto: Kim Lund
Arkiv/Kim LundTursas i hamnen i Pärnäs. Foto: Kim Lund
Bevakningsfartyget Tursas
Byggd: 1986. Totalrenoverad 2005.
Längd: 61,50 meter.
Bredd: 10,20 meter.
Djupgående: 4,80 meter.
Motorer: 2×1200 kilowatt + 2x 400 kilowatt
Toppfart: 14 knop.
Gränsbevakningsväsendet kallas bland yrkessjöfarare för Finlands dyraste gubb-dagis. Jag är beredd att hålla med om det. Gräns- och sjöbevakare är bortskämda av staten (skattebetalare) och nu ser vi i artikeln vad pengarna går till. Inte ens polisen får så här mycket resurser av staten.
Att gräns- och sjöbevakare sen ännu har högre lön än både brandmän och poliser ses inte som nåt positivt bland andra myndigheter. För att inte tala om pensionsåldern i denna yrkesgrupp. Brandmän med extremt tunga och farliga arbetsuppgifter går i pension långt senare medan t.ex. sjöbevakare går tidigt i pension. Jämför arbetsinsatsen med lönen så torde det gå upp ett ljus för allmänheten.