Teater: Makt är mörker och bländning – men en uppriktig Hamlet är alltid värd att älska
Hamlet möter det förflutna och sitt öde. Shakespeares pjäs om makt och en ungdom som krossas är en av världsdramatikens sorgligaste, och aldrig inaktuell. I Stadsteaterns version badar den i ett skoningslöst ljus.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
När man ser affischen som puffar Stadsteaterns ”Hamlet” kan man lätt tro att man kommer att möta Kaurismäkistämning, en melankolisk atmosfär och en uttalad koppling till nuet. Ofta gör såna planer att Hamlet blir stelopererad, förminskad, tråkig.
I Paavo Westerbergs regi saknas inte handfasta referenser till i dag. Efter att Hamlet gjort sin första entré längs en röd matta, bytt om från sagoprinsutstyrsel till shorts och munkjacka och stoppat mer sitt prinsstuff i en Lidlkasse, kommer påminnelserna ganska tätt.
Populärkulturen finns också där: blinkningar går till deckarserien ”Bron” (genialt!) och till ”Lejonkungen” (hmm!) och åt en del andra håll. Det är coolt eller enerverande, ibland träffar det rätt på en nerv, ibland känner man bara ett diffust tryck.
Paavo Westerberg omtalades senast i fjol i samband med en annan klassiker, ”Tre systrar” på Nationalteatern. Den scenen har också varit något av hemma för honom.
Men han har arbetat med scenkonst på många vis: som dramatiker och manusförfattare, som regissör för teatern och film.
Skådespelat har han också gjort. När Stadsteatern ville ge uppdraget till någon som har erfarenhet och ligger i framkant just nu, var valet klart. Också för flera av de ledande rollerna har man tagit in stjärnor utifrån.
Claudius roll axlas av Eero Aho, Polonius av Carl-Kristian Rundman, Hamlet av Jussi Nikkilä, Ofelia av Pia Andersson.
Alla är namn som både äldre och yngre teaterpublik känner till, det är så här teatrar planerar storproduktioner i dag. Också det lägger en svidande undertext till ”Hamlet”, en pjäs som handlar om makt och om att synas och att bli sedd.
Romantiskt möte. Den här gången träffas Ofelia och Hamlet (Pia Andersson och Jussi Nikkilä) i bilen.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
”Hamlet” kan också ses som historien om ett par dysfunktionella familjer (Polonius och hans barn går ju också under), om hur svårt det är att växa upp och möta världen, om våldet och om man ska sätta sig upp mot det, om genomskådandet och vilket pris det har.
I Westerbergs regi får Eero Aho fläska på som en Claudius som är säker på sin makt. Han har inte tvekat att uppnå den, den som tagit livet av sin bror har inga skrupler kvar.
Han låter nedlåtenheten synas i en gest, eller i en insatt maktunderstrykande scen. Exempel: en kort golfepisod växer plötsligt fram under replikerna, och nån blir illa träffad av en imaginär boll.
Som drottningen Gertrud är väl Kirsi Tarvainen självskriven. Bakom ett ansikte som är stängt och avvaktande anas en monumental trasighet. Hon har valt att vara lojal med nya kungen och fimpa sina känslor för sonen.
Tarvainen ger rollen en tyst tragik och ganska många stänk av pretentiös löjlighet – en svaghet, det är ju ordet som används om henne i Shakespeares text.
Ofelia är mer handlingskraftig är man brukar se henne, hon ger sig till och med i vredesmod på kungaparet, men får dra sig tillbaka.
Hon hånglar i baksätet (eller var det framsätet?) med Hamlet. Representationsbilen som kör in på scenen är platsen för flera avgörande möten. Hon svarar ändå när farsan ringer, hon måste vara lydig.
Farsan Polonius gestaltas av Carl-Kristian Rundman, inställsammare än många poloniusar man sett och till fullo bekväm med angivarsamhället. Dock månar han om sina barn på sitt sätt, till skillnad från Gertrud.
Liksom i ”Tre systrar” låter Westerberg flera av scenerna utspela sig som projektioner. Det är vardagsmat i dag på nästan alla scener. Men att Hamlet filmar sin hatade styvfar med mobilen känns nytt. Och drabbande – om ett klyschigt ord tillåts.
Den här uppsättningen jobbar också mycket med ljus och mörker. De inledande scenerna från soldaternas skräckslagna vakthållning utspelar sig i mörker. Senare är scenen ofta grällt eller sofistikerat, men alltid storslaget, ljussatt (Ville Seppänen står för planeringen).
En klimax infaller när Hamlet upplever sin fars vålnad. Då braskar en hel vägg av stålkastare ut sitt ljus direkt mot publiken.
Jussi Nikkilä får Hamlets monologer att bli en del av kroppsspråket. Det är stiligt jobbat.
Foto: Otto-Ville Väätäinen
Men alla de här effekterna (och den maxat storslagna scenografin av Markus Tsokkinen) och utvikningarna fungerar bara om man hittar en Hamlet som kan balansera dem, en som man kan tro på.
Och Jussi Nikkilä är den rätta! Hans kroppsspråk kommunicerar att han stigit ut ur det förljugna – och att han vet att han får betala priset.
Kan armar och ben kommunicera uppriktighet? Ja det kan de. Men mest av allt älskar man när han talar.
Han har en diktion som gör att inget av texten går förlorat, han låter inte orden skymmas av uppvällande känslouttryck (det händer då och då på scenen annars).
Vad behövs mer för att en Hamlet får med beröm godkänt? Jo, att publiken inte kommer sig för att applådera efter de berömda monologerna.
Jussi Nikkilä hanterar dem inte som nummer utan som ett djupt spontant uttryck i en svår stund. Då känner man en stor medkänsla med honom och vill bara söka hans blick.
Ann-Christine Snickars
Hamlet
av William Shakespeare
Översättning till finska: Eeva -Liisa Manner
Regi: Paavo Westerberg
Scenografi: Markus Tsokkinen
Dräkter: Tuomas Lampinen
Ljus- och videoplanering: Ville Seppänen
Tonsättning och ljuddesign: Sanna Salmenkallio och Iiro Laakso
I rollerna: Eero Aho, Kirsi Tarvainen, Jussi Nikkilä, Severi Saarinen, Carl-Kristian Rundman, Markus Järvenpää, Pia Andersson, Esko Salminen, Joonas Saari, Ella Lahdenmäki, m fl.
Premiär på Stadsteaterns stora scen 15.2
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.