Dan Lolax 15.02.2019 04:00

I januari i år konstaterade riksåklagaren att polisen gjorde rätt när den på självständighetsdagen i fjol beslagtog flaggor som Nordiska motståndsrörelsen använde. Flaggorna bar det nazistiska hakkorset.
Klagomålen mot polisen gjorde gällande att det inte fanns någon laglig grund för att beslagta flaggorna. I Finland är nazistiska symboler nämligen inte förbjudna.
Därför handlade riksåklagarens beslut inte om symbolen utan om den ilska, och därmed potentiella hot, som den väcker. Polisen gjorde rätt eftersom polisens uppgift är att trygga säkerheten för demonstranter, motdemonstranter och allmänheten.
I det här fallet tryggades säkerheten genom att beslagta flaggor med nazisymboler, men symbolerna i sig är fortfarande inte förbjudna.
I Finland har frågan om symboler som är direkt eller indirekt förknippade med nazismen hamnat i ett sorts limbo.
Visserligen finns det ett brett fördömande av vad de står för och deras användning. Men när vi som nation ställs inför vår historia, när finländska intressen flätas samman med Nazitysklands, då blir symbolfrågan svår för många.
Att ensidigt ta ställning mot upplevs av många som att strunta i de omständigheter som rådde under andra världskriget.
Den senaste veckans diskussion om finländska SS-frivilliga visar detta på ett tydligt sätt.
Dels handlar det om påståendet att finländare sannolikt deltog i dödandet av judar, andra civila och krigsfångar på östfronten åren 1941–1943. Dels om huruvida SS-flaggor ska fortsätta användas i militärparader.
Det var förra veckan som Riksarkivet presenterade en utredning, beställd av statsrådets kansli, som visar att finländska SS-frivilliga kände till krigsbrotten.
Huruvida finländarna aktivt deltog i morden går inte att slå fast, därför landar Riksarkivets generaldirektör Jussi Nuorteva på att det är sannolikt.
Utredningen raserar den tillrättalagda bilden av frivilliga finländare i den tyska armén. Antagandet har tidigare varit att de stred mot Sovjetunionen främst, ovetande om nazisternas brott.
Försvarsminister Jussi Niinistös (Blå) ilska mot utredningen visar hur den bilden fortfarande utövar sin makt.
Niinistö tar i sin blogg fasta på att det inte finns någon fakta som visar att finländarna var involverade i krigsbrott och att de därför ska ses som oskyldiga – tills annat bevisas.
Men utredningen är inte juridisk och Riksarkivet är ingen domstol. Det handlar inte om att döma någon utan om att revidera vår historieskrivning och allmänhetens uppfattning om det finländska engagemanget i den tyska armén.
Det arbetet går långsamt och styrs av den rådande tidsandan. I det här fallet har vi kommit några steg bort från den blåögda uppfattningen om finländska SS-frivilliga som på sin höjd gjorde sig skyldiga till ett blint, men acceptabelt, hat mot Sovjetunionen.
Men det är svårt att göra sig av med en sådan uppfattning eftersom den hänger ihop med så mycket annat: ett rättfärdigt krig mot en stormakt, ett litet lands kampvilja, enorma uppoffringar av flera generationer.
Ens tanken att finländska soldater var medvetna om nazisternas krigsbrott fläckar deras mod.
Finländska soldater stred med tyska soldater mot en gemensam fiende. Tyska soldater stred för en ideologi som omsattes i krigsbrott och folkmord. Den ideologin var inte den finländska statens, men en del av Nazitysklands mål var det.
Den här vetskapen borde innebära en sorts beredskap. Utredningar av det slag som Riksarkivet presenterat ska inte få oss att gå in i försvarsposition och åberopa frånvaron av bevis. I stället ska vi kräva ytterligare utredningar och offentligt diskutera varför nazisymboler inte är förbjudna och varför armén marscherar med SS-flaggor.
Det är så man tar det egna landets historia på allvar, genom att ta reda på det man inte vet och genom att påminna om det som riskerar att glömmas bort.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln