ÅU 08.02.2019 06:52

I Finland är pressfriheten generellt sett inte i fara, även om vi fallit något på den rankingen sedan statsminister Juha Sipilä (C) år 2016 sms:ade sig själv och Terrafame-affären ur Yles nyhetssändning.
Finländska journalister utsätts för hot, ja, och det är ett allvarligt problem. Men en systematisk styrning från statligt håll finns inte, åtminstone inte på samma sätt som i diktaturer eller kollapsade stater.
Trots detta: det är all anledning att tänka på om och i så fall hur nyhetsmedier styrs och utnyttjas av makthavare. Speciellt i valtider är det här viktigt.
Det finns politiker som har en förståelse för mediernas logik, helt säkert försöker de också utnyttja den.
Vi tar ett färskt exempel. Dagen efter att nyheten om Matti Nykänens död meddelade Europa-, kultur- och idrottsminister Sampo Terho (Blå) på Twitter att han bett tjänstemän utreda om den forna backhopparen kan få en statsbegravning eller ihågkommas på annat sätt.
Ett kanslibeslut från december 1989 slår fast att statsbegravningar ordnas för presidenter. I undantagsfall kan väldigt långvariga statsministrar, talmän i riksdagen och medborgare som utmärkt sig komma på tal.
Vad betyder att utmärka sig? Nobelpriset ges som exempel i beslutet från 1989.
Till Svenska Yle säger professor Henrik Meinander att det är självklart att statsbegravningar inte är ämnade för idrottsmän som Nykänen (7.2). Men också om vi tillstår att det finns utrymme för tolkning här så är det inte tolkningsutrymmet utan minister Terhos agerande som är det intressanta.
I fjol i mars vägrade Terho nämligen att delta i en prisceremoni med regissören Aku Louhimies. Orsaken var att Louhimies anklagats av kvinnliga skådespelare för kränkande behandlingar under inspelningen av filmen ”Okänd soldat”.
Så här förklarade Terho då: ”Det kunde ha tolkats som att statsrådet och jag som minister godkänner sådana övertramp… som kulturminister kan jag inte sända signaler om att sådant beteende är okej.”
Att Terho nu säger sig utreda en statsbegravning för en dömd hustrumisshandlare kastar en skugga över hans agerande i mars i fjol.
Nej, poängen här är inte att vältra sig i Nykänens brokiga liv utan om att belysa politisk positionering – om politikers försök till röstfiske och hur de räknar med att nyhetsmedierna hjälper dem på traven.
Ett annat exempel är kampen om tolkningsföreträdet till berättelsen om SDP:s riksdagsledamot Sanna Marin, som leder partiet i Antti Rinnes frånvaron.
En första tolkning av en nyhet om Marins agerande i fullmäktige i Tammerfors lät förstå att hon röstade för en minskning av personaldimensioneringen på stadens serviceboenden.
Den tolkningen använde sig samlingspartister av när de kallade Marin för skenhelig när hon kritiserade regeringen i debatten om äldrevården.
I onsdags uppmanade Samlingspartiets ungdomsparti folk att sända tvål till Marin. Motiveringen var att hon behövde två sina händer.
Det här efter att Marin förklarat att hennes röst i Tammerfors var en av många i en budgetöverenskommelse i en bred koalition där bland annat Samlingspartiet ingår.
Minskningen av personaldimensioneringen med en decimal (0,1) var del av denna överenskommelse, men också en som SDP ogillade.
Den uppföljande nyhetsrapporteringen stödde Marins förklaring och Samlingspartiets ungdomsförbund tvingades, efter mycket kritik på sociala medier, be om ursäkt för kampanjen.
Också Sampo Terhos utspel har nyanserats efter de första svartvita rubrikerna och betraktas nu som ett bevis för Blå framtids desperata situation inför riksdagsvalet.
Det här ska väljarna tänka på: nyhetsmediernas första impuls är att blåsa upp. Nyanseringen och analysen kommer ofta lite senare.
Det finns politiker som, medvetna om den första impulsen, säger och gör saker för att skapa rubriker. I det långa loppet lönar det sig inte.
I det långa loppet avslöjas röstfiske för vad det är, och i kampen om tolkningsföreträdet vinner den som har sanningen på sin sida.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln