Rörelsen kommer först och sist i ÅST:S och Solbalettens ”Snödrottningen”
Drottningen och spegelskärvorna. I Åbo Svenska Teaters uppsättning av ”Snödrottningen” sätts det visuella främst. Snödrottningen i Päivi Kujansuus gestalt är bildskön och distanserad, spegelskärvorna hon härskar över är mer akut skrämmande. Foto: Pette Rissanen
H.C. Andersens sagor har en märklig dragningskraft med sin blandning av syntetiserad folksaga och blick för det individuella dramat. Där finns utsatthet och avgrundsdjup ångest, men också vägar ut. Sagan om den fula ankungen har väl gett många generationer hopp och lättnad.
”Snödrottningen” är en historia om att våga sig ut i världen, men också om likgiltighet och känslokyla. Det senare är ett motiv som lånats av ganska många i den moderna fiktionen. Sagan har förstås till slut landat hos Disney, där den blev alla tiders kassasuccé, tack vare en monsterhit och en aldrig tidigare skådad marknadsföring.
När ÅST sätter upp ”Snödrottningen” rider man förstås på uppmärksamheten som dröjer kvar efter filmen, men man har satsat på en mångfald i det sceniska uttrycket som en film just inte kan matcha. Samarbetet med Solbaletten är från första stund lyckat, inte minst för att berättelsen tycks ropa på koreografi mycket hellre än animation.
I själva intrigberättelsen är det Kaj och Gerda som har huvudrollerna. På scenen gestaltas de av Amanda Nyman och Samuel Karlsson. Deras samspel – fast det bli ganska kort, för de skiljs snart åt – är spontant och varmt.
Varm vänskap. Amanda Nyman och Samuel Karlsson utstrålar en okonstlad värme i H. C. Andersens klassiska saga där Gerda och Kaj möter världens kyla, klarar sig helskinnade och växer upp. Fot Pette Rissanen
Scenen när de leker på gården tillsammans med ett par kamrater känns först som en underbar oas i kontrast till den inledande sekvensen där Snödrottningen själv, Päivi Kujansuu, demonstrerar sin makt. Hennes dragningskraft är stor, och mer skrämmande än hon själv är skärvorna i trollspegeln som interagerar med henne manövrerade av ett halvdussin skådepelare.
Redan från början förstår man estetiken, spänningen mellan tablå och rörelse. Det gränsöverskridande har man också plockat upp i mångspråkigheten – på scenen talas svenska och finska, lite samiska och finlandssvenskt teckenspråk används också.
Man kan tycka att det tassas lite för mycket i språkfrågan. Eftersom det finns så många andra uttryck är det inte alls nödvändigt att man förstår varje ord, heltäckande översättningar kan faktiskt få något av bromskloss över sig i en föreställning av det här slaget. Man kunde i stället tänka på de olika språken som en levande ram, som en koreografi i sig.
”Snödrottningen” plockar också in mer traditionellt berättande. Föreställningen omgärdas av gamla Kajs och Gerdas minnen av vad som hände. Bror Österlund och Monica Nyman introducerar berättelsen, kroppsligen på scenen. Det blir mest en gest, för sedan får de i stort sett nöja sig med att sitta och betrakta den när den rekapituleras.
Ursprungssagans underhållande och lite bisarra element
Att se lite mer av ”de gamla” kunde mycket väl kompensera för det ganska abrupta slut som Andersen förser sin saga med. Annars håller man sig ganska nära hans text, fast att hans ganska vasst skruvade dialog inte riktigt tycks ha fått tillträde till senare sekler.
Men att en flicka har hjälterollen och räddar sin vän från att själsligen och kroppsligen dö hos Snödrottningen tilltalar desto mer i dag. Med finns också ursprungssagans underhållande och lite bisarra element, som kråkan (med bravur utförd av Samuel Karlsson) och prinsen och prinsessan (Jerry Wahlforss och Julia Korander) som lever i yttersta lättja och lyx och vill övertala Gerda att stanna.
Det finns en vag inbjudan till att betrakta klyftan mellan rik och fattig i den sekvensen, som fortsätter i rövarattacken, där Linda Björkqvist är rövarflickan med kniven – som ser rätt hotfull ut på scenen. Åldersrekommendationen på sex år kan vara värd att hålla i minnet.
Rörelsen som kommer först och sist
Sedan bär det av norrut, med Mikko Kaikkonens egensinniga och behagsjuka ren som följeslagare. Hela den ”nordliga dimensionen” i Andersens saga (liksom hos Topelius) är problematiskt stereotyp om man tar den direkt ur sin 1800-talskontext, det måste väl sägas. Att ÅST gör tablån hos den trollande lappgumman till en närmast tvådimensionell tavla där aktörerna sticker ut armarna genom hål i den skinnklädda ridån som fällts ner, ser jag som ett litet bevis för att man avläst det.
Förutom i inledningen där introduktionen av Snödrottningen blir ett särskilt nummer är koreografin en helt och hållet integrerad del av föreställningen. De dansande blommorna i trädgården Gerda landar i är just vad man önskar sig. Här finns ett överraskningsmoment och en viss tillbakahållen humor att upptäcka själv.
Musiken av Ismo Laakso lutar med undantag av inledningen mot elektropop och kanske lite av det man förr kallade världsmusik. Den tillåter sig inte att överrösta något annat element.Inte ens det visuella får riktigt sista ordet i ÅST:s ”Snödrottningen”. Det är rörelsen som kommer först och sist.
Ann-Christine Snickars
Snödrottningen
efter H. C Andersens saga
Dialog och sångtexter: Tove Appelgren
Koreografi: Urmas Poolamets
Regi: Jukka Aaltonen
Kompostition/Kapellmästare: Ismo Laakso
Scenografi: Teemu Loikas
Kostymdesign: Gerly Tinn
Ljusdesign: Antti Niitemaa
Maskdesign: Petriina Suomela
I rollerna: Päivi Kujansuu, Monica Nyman, Bror Österlund, Amanda Nyman, Samuel Karlsson, Jerry Wahlforss, Julia Korander, Patrick di Quirico, Linda Björkqvist, Mikko Kaikkonen, Ismo Laakso, Niklas Grönholm, Svante Olsson
Premiär på Åbo Svenska Teaters stora scen 2.11
Den var super bra. jag tyckte om den