Det finns inga gratis luncher. Som förälder till ett barn med en hobby betalar du antingen med din tid eller dina pengar
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är många värderingar som krockar då diskussionen förs om hur mycket barns fritidsverksamhet ska få kosta.
Är det rimligt att betala flera hundra euro i året för att ett barn ska få spela piano eller ishockey?
Å andra sidan: Vad satsar en förälder hellre på, än ett ge sitt barn en meningsfull sysselsättning på fritiden?
De skenande hobbykostnaderna oroar till och med på ministernivå: Allt dyrare hobbyer har en politisk dimension.
Då prislappen för att spela handboll eller dansa balett stiger, försätts familjer i en ojämlik position. Medelklassen gnäller över att sönernas ishockeykostnader är lika dyra som en årlig Thailandsresa medan ensamförsörjarmammans dotter bara kan drömma om att få prova på tennis.
När var barnens fritid lagom billig?
På 1950-talet då man skidade i spår som folkskolläraren stakade upp? På 1960-talet eller 70-talet då man samlades på idrottsplanen och hoppade längd om kvällarna? På 1980-talet då garagebanden repeterade i grannens källare och flickorna dansade jazzbalett iklädda benvärmare som de själva stickat i skolan?
Diskussionen om de allt dyrare hobbyerna sammanfaller med samhällets professionalisering. Vi är ständigt på väg allt längre bort från ett synsätt som tillät vilken pappa som helst att agera fotbollstränare eller gav kantorns fru auktoritet att leda barnkören, trots total avsaknad av pedagogiskt sinnelag.
Dagens barn och föräldrar röstar med fötterna. Förr gick alla byns ungar i samlad tropp till uf-lokalen då det var teaterklubb eller scoutmöte.
I dag duger inte det som är ”heimlaga” längre.
I en insändare i Turun Sanomat beklagade sig nyligen signaturen ”Kaarinalaisen nappulajalkapallon ystävät” över att det snart är slut på billig lågtröskelfotboll för knattar i S:t Karins. Lokala föreningen väljer att anställa fyra professionella tränare – istället för att förlita sig på frivilliga föräldrar som leder träningarna. Detta höjer kostnaderna märkbart.
Var och en som varit engagerad i frivillig föreningsverksamhet får genast lust ställa två frågor till insändarskribenten:
Har du själv engagerat dig i lågtröskelverksamheten och med din insats bidragit till att kostnaderna hålls på rimlig nivå?
Eller hör du istället till dem som sällan missat en chans att peka på brister i den (billiga) verksamhet som möjliggörs tack vare att andra föräldrar ställer upp?
Tid är pengar. Utan frivilliginsatser blir varje verksamhet dyrare. Ju högre kvalitetskrav som ställs – både på ledarskap, lokaler, verksamhetens omfattning och resultat – desto svårare är det för frivilligkrafterna att räcka till.
Det finns inga gratis luncher. Som förälder till ett barn med en hobby betalar du antingen med din tid eller dina pengar.
I de riktigt lyckade fallen får man punga ut med en lycklig kombination av både och.
Tack för den kolumnen! Har själv en lång karriär bakom mig inom frivillig idrottsverksamhet och ser tyvärr samma trend som beskrivs i kolumnen; kraven ökar, pengarna tryter och det är allt svårare att få folk att ställa upp på talkon och engagera sig i styrelser. En sorglig utveckling där framtidens barn antagligen tränar i klubbar som bedrivs som företag med avlönade ledare och då blir kostnaderna därefter. En syndabock till utvecklingen är också de nationella takorganisationerna för olika föreningar som kräver allt större kostnader för att bedriva sin egen enorma administration. Dessa kostnader avkrävs från dem som just kämpar med verksamheten och ekonomin på gräsrotsnivå. En osund utveckling på alla sätt.