TEATER: Turun Ylioppilasteatteri ger egen version av Topelius "Adalminas pärla"
Foto: Miretta Kujamäki
Topelius jubileumsår innehåller vissa scenevenemang runtom i landet, dock inte så många för barn, trots att han var vår första etablerade författare av barnlitteratur.
Alldeles vansinnigt mycket skrev han också i den genren.
Men det mesta ligger obrukat av nya generationer, för stereotypier och ganska pompösa levnadsregler, som det finns rätt rikligt av, är visade på porten i dag om de kommer i topeliansk förpackning.
Men Topelius har också festliga och spontana infall om barns lekar.
Att upptäcka naturen och gödsla fantasin är också hans grej. Men när ett finlandssvenskt förlag gav ut ”Adalminas pärla” för något år sedan fick den smisk av kritiken för den gestaltade förväntningen på flickor. Det låg en sanning i det.
Men ”Adalminas pärla” har en sagostruktur som kan vara attraktiv och som går att vrida och vända på. Och sensmoralen, vikten av att ha ett ödmjukt hjärta, den sitter väl inte så fel i dag?
Adalmiinan helmi
Efter en saga av Zacharias Topelius.
Regi: Siiri Ervasti
Scenografi: Jouni Kekkonen
Dräkter: Janne Punkari
Ljusdesign: Emma Venäläinen, Sinimaria Tomperi
Ljuddesign: Janne Leimola
I rollerna: Tuulia Lindholm, Touko Miikkulainen, Karoliina Saastamoinen, Oona Seppänen, Reetta Kokkonen, Reeta Manninen
Föreställningar på Turun Ylioppilasteatteri mellan 14.9 och 27.10.
”Adalminas pärla” gavs som scenteater i Tammerfors tidigare i år, och i höst har den satts upp av Turun Ylioppilasteatteri i Åbos annars glesa firande av Topelius tvåhundraårsjubileum.
På TYT riktar den sig inte till små barn, åldersrekommendationen är från 12 år uppåt. Där handlar ”Adalmiinan helmi” om hur privilegier gör människan ännu mer hungrig efter belöningar – och om vårt rovgiriga förhållningssätt till miljö och natur.
Foto: Miretta Kujamäki.
Föreställningen får stanna i en scen där Adalmina får upp ögonen hur människan föröder världen med sina oändliga lass av skräp och avfall. Hon ser hur det ligger till, men hinner aldrig säga vad som kunde göras åt saken, hon drunknar i plast.
Motto för pjäsen är också ”Kaikki hukkuu aikanaan” – allt förgås till slut. Borta ur rollistan är också den romantiska prinsen som i sagan blir kär i Adalmina precis när hon tappat pärlan, som gör att alla hennes attribut försvinner (feerna vid dopet sa ju: när hon äger pärlan blir hon allt rikare, klokare och vackrare, utan den får hon i stället ett ödmjukt hjärta).
”Klok” finns hos Topelius mest i betydelsen kunnig och smart, inte nödvändigtvis vis eller empatisk, en lutning som många skriver in i betydelsen i dag. På TYT har man pressat in maktkamp och mord som hos Shakespeare i början av pjäsen. En del lössläppta absurditeter får också plats.
Rollerna sköts av ett halvdussin skådespelare, Tuulia Lindholm som blir Adalmina har innan dess tjänstgjort både som möbel och levande materia. Hon låter Adalmina hantera sitt begär efter rikedom som om hon hade en evig och heltäckande immunitet mot förgängelse och motgång. Det är snyggt gjort.
Hon har ett par lakejer som får göra smutsjobbet, hos dem lokaliseras också samvetskvalen. De heter Pyy och Pii, gestaltas av Reeta Manninen och Reetta Kokkonen, som har sina första entréer som feer – den ena blå den andra röd som i ursprungssagan. Drottningen (Karoliina Saastamoinen) liknar Shakesperarehärskarinnorna i hårdför pragmatism, har alltid en antydd rynka i pannan – av förakt, eller kanske för att hon funderar på nästa drag.
Hennes man kungen är utstuderat stelbent; Touko Miikkulainen som axlar hans kappa återkommer senare som en trädgårdsintresserad narr. Hans gröna inriktning delas av Anneli (Oona Seppänen), kombinerad hovdam och hushållerska.
De försöker rädda vad de kan av blommorna som prinsessan vill utrota, enligt Topelius för att hon inte vill att någon eller något utom hon ska få äga skönhet. Scenografin av Jouni Kekkonen, är funktionellt uppdelad mellan maktens rum med en tron som påminner om sätet i en lyxbil och en trädgård med gräs och blommor, och källan där kronan med pärlan till slut hamnar.
Men källan är kontaminerad, liksom människornas tänkesätt. Regissören Siiri Ervasti har också från början redogjort för sin utgångspunkt, att låta ”Adalminas pärla” handla om västerländska privilegiers destruktiva följder.
Den tråden håller hon konsekvent, ibland i skoningslöst träffsäkra scener, ibland rörigt och bullersamt barnsligt.
Man kan givetvis fundera hur mycket man behöver ha kvar av Topelius för att pjäsen fortfarande kan gå i hans namn. Ibland har man sett föreställningar med bara en homeopatisk dos av upphovspersonen kvar i manusbygget. Sådant kan fortfarande fungera.
Kanske skulle Topelius, om han fick avgörandet i dag, besluta som TYT: Adalmina får inte tillbaka sin pärla. Föreställningen följer i varje fall Topelius i den meningen att den också är sedelärande.
Ann-Christine Snickars
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.