Ellen Norrgrann trivs med handbollslivet i Nacka och Skuru IK
Nya erfarenheter. 17-åriga ÅIFK-produkten Ellen Norrgrann har acklimatiserat sig i Sverige. Det blir gott om ansvar i två olika lag inom Skuru IK. Foto: Mats Lundberg
Åbo IFK-fostrade storlöftet Ellen Norrgrann håller i sakta mak på att rota sig i den svenska handbollsmyllan. En och en halv månad har gått sedan flyttlasset gick till Nacka utanför Stockholm.
– För mig var det en stor omställning att flytta. Det är inte riktigt som hemma då mamma lagade mat åt en. Här får jag vänja mig att stå på egna ben och göra min egen middag. Men jag trivs, säger 17-åringen.
Skolan följer tidtabellen
Den initiala planen var att Norrgrann skulle gå genom hela gymnasiet i Katedralskolan i Åbo. Men som ödet ville det blev spelarbristen i moderföreningen ÅIFK akut på vårkanten. Beslutet att flytta utomlands ett par år innan det var tänkt mognade.
– Det är förstås jättesynd att IFK inte har ett lag i FM-serien den här säsongen. Jag kunde förstås fortsatt med att spela i division 1 eller flyttat till någon annan klubb med ett damlag i FM-serien, men för mig var det egentligen aldrig något alternativ.
Hennes nya förening är Skuru IK, en av Sveriges ledande speciellt på spinnsidan. Representationslaget spelar i Elitserien och där räknar Norrgrann inte med speltid ännu den här säsongen.
– Jag misstänker nog att jag får vänta något år innan jag får chansen i första laget. Fast organisationen är så stor att det finns gott om andra lag jag kan spela med.
Två lag – tre serier
Dels har Skuru ett divisionslag som siktar på att stiga till Allsvenskan, den näst högsta serienivån i Sverige. Dels håller sig klubben med ett damjuniorlag som spelar i två olika serier.
– Handbollen är så mycket större här. I Finland var det bara FM-serien som gällde. I Sverige där det finns så många spelare och lag är systemet ett helt annat.
Skolgången sköter Norrgrann nu i Nacka gymnasium. Hon fortsätter i andra klass och målet att avlägga studentexamen våren 2020 har inte ändrats.
– En del kurser har jag till godo från ”Kattan”, andra måste jag läsa in och tenta bort.
Skolan granne med träningshallen
Utanför skolan kretsar det mesta av livet kring handboll. Avståndet hemifrån till träningshallen är sju minuter med buss.
– Skolan ligger vägg i vägg med skolan så det är praktiskt. Nån gång cyklar jag men vanligtvis tar jag bussen till kvällsträningen. Speciellt som jag ofta får skjuts hem efter vi är klara.
Bollträningarna, tre per vecka, är lika många som Norrgrann och hennes tidigare lagkamrater i ÅIFK hade. Men i Skuru tillkommer två intervall- och tre fyspass varje vecka.
– Överlag är träningen mera mångsidig och genomtänkt än hemma i Finland. Man lägger större tonvikt på dynamiken. Upplägget här är ofta påhittigare.
Mer än dubbelt fler sluter upp
Det som skiljer sig mest med situationen i Åbo är att det alltid finns tillräckligt med folk på träningarna. Alternativen att ordna vettiga träningar blir betydligt fler.
– Här är vi alltid minst tjugo på varje träning. Förra säsongen i IFK fick man vara nöjd om sex–sju spelare dök upp i Samppalinna. På ”bra träningar” kunde vi vara tio stycken, vilket nätt och jämnt räckte till för att spela mot två mål.
Konkurrensen om spelplatserna tål heller ingen jämförelse med förhållandet i Finland. I Skuru delas ansvaret mera lika mellan spelarna.
– Här gör jag inte tio mål i alla matcher. Många spelare tar ett stort ansvar och konkurrensen inom laget blir gynnsam. Nivåmässigt är division 1 i Sverige och FM-serien ungefär den samma. Klassen är helt tillräcklig för att utvecklas.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.