ÅU 06.07.2018 11:30

Nyfikenheten är Severi Pyysalos drivkraft, framför allt när det gäller musiken. Foto: Maria Thölix

Tålamod i omgivningen

Att Pyysalo var en gosse med talang klarnade i ett tidigt skede.
Som riktigt liten trummade han mot allt som lät och tömde köksskåpen på lock och kastruller.
Han hade turen att ha en gudfar som medverkade i en blåsorkester och fick besöka deras replokal i Studentbyn.
De första trummorna fick han som 6–7-åring.
– Jag har tackat mina föräldrar många gånger att de hade tålamod att lyssna på mitt trummande. Och att de såg att jag hade talang.

Favoritsinstrument?

Severi Pyysalo växte upp på finska i Pargas.
Hans föräldrar var storkonsumenter av musik, i första hand klassiskt och jazz.
Bland favoriterna steg snabbt artister som Duke Ellington och Charlie Parker.
I skolåldern studerade han slagverk vid konservatoriet i Åbo.
Att hans instrument blev just vibrafon var aldrig hans val.
– För att avlägga kurser var jag mer eller mindre tvungen att spela vibrafon. Jag hatade det i början.
Hatet bleknade, men Pyysalo avslöjar att vibrafonen aldrig riktigt blivit ett favoritinstrument.
– Jag är inte ens säker på i dag om jag verkligen gillar att spela vibrafon. Men jag kan det.

Självlärd musiker

Tenorsax eller cello, de är instrument som han skulle välja i dag om han fick början om.
– Men nu är det för sent att byta.
Som 19-åring flyttade han till Helsingfors för att studera vid Sibeliusakademin. Studier som inte resulterade i någon examen.
– Jag är ganska självlärd. Noter läser jag fortfarande inte så hemskt mycket, jämfört med andra proffsmusiker.

Hårt jobb och vilja

Nyfikenheten. Det är Severi Pyysalos drivkraft i livet, och framför allt när det gäller musiken.
Han har alltid försökt hitta svaret på frågan ”varför”.
Varför låter ett ackord bättre än ett annat? Vad gör Parker till en bättre jazzmusiker än andra?
– Det gäller hela livet. Att ha kunskap att observera sakerna omkring.
Med en talang når man en viss nivå, därefter är det hårt arbete som gäller.
Pyysalo citerar sin första slagverkslärare.
– Tio procent är talang, resten är bara jobb. Och av de tio procenten är nio procent viljan att göra något.

Tre oktaver

Att spela vibrafon är jättevisuellt, konstaterar Pyysalo.
– Man brukar säga, och jag håller med då jag ser någon inspelning av mig själv, att det ser ganska löjligt ut.
Många undrar hur det är möjligt att hitta rätt toner.
Men det är inte så svårt, menar han. Och en vibrafon har tre oktaver, jämfört med pianot som har åtta.
– Jag förstår mig i stället inte alls på hur man spelar gitarr till exempel.

Inte ergonomiskt

Som för vilken annan musiker gäller det att undvika skador.
Det har Pyysalo hittills lyckats göra, vilket är tur för med en hand i paket skulle det inte bli mycket spelat.
Om hans händer är försäkrade minns han faktiskt inte.
– Inte är det frågan om några miljonbelopp i alla fall!
Många musiker drabbas av rygg- och nackproblem, då musicerandet ofta är oergonomiskt.
– Att spela vibrafon är hemskt! Man står mestadels med vikten enbart på vänster fot då man håller den högra på pedalen.

Inte för spännande

Det viktigaste under en konsert är att publiken inte ska behöva frukta att musikern inte klarar av att spela rätt.
– Det ska se lätt ut. Men det betyder inte alls att det är lätt. Musiken blir kanske inte som man planerat på förhand, men det ska publiken inte veta. För dem får de aldrig bli för spännande.
För att lyckas med det krävs det övning.
Han kunde i början träna upp till sex timmar per dag för att öva upp tekniken.
Nu för tiden kan det gå flera dagar eller till med veckor som instrumentet står orört.

Mycket improvisation

Vibrafonen är känt som ett jazzinstrument.
Enligt Pyysalo är det lättast att spela i en duo tillsammans med en basvibrafonist eller med trummor i en trio.
– Ju flera musiker, desto svårare är det.
En orsak är att cirka 90 procent av musiken improviseras då det är frågan om jazz.
– Det finns vissa ramar och inom dem jobbar man sedan fram musiken tillsammans.
Men vibrafonen används också mycket inom annan modern musik.
– Jag har till exempel spelat tillsammans med heavybandet Kilpi.

Ingen treklang

När det gäller musikuppfostran har han så gott som följt i sina föräldrars fotspår.
– Jag har försökt spela bra musik för mina söner.
Petro, 20, och Aamos, 14, har vuxit upp till tonerna av Stravinskij och popartister från den gamla guldtiden som Michael Jackson.
Dagens popmusik följer Pyysalo inte med.
Men det utesluter inte att det ibland dyker upp nya låtar som fångar hans uppmärksamhet.
– Jag tycker om när jag hör lite annorlunda harmonier, när fel not spelas. Jag noterar låtar som inte bara är uppbyggda kring de vanligaste ackorden C, G, A och F och som inte endast spelas i treklang.

Rytm som passar

Severi Pyysalo har också varit tonsättare de 35 senaste åren.
Dur eller moll? Det spelar ingen roll.
Det som däremot har fått allt mer betydelse är texterna.
Som yngre lyssnade han inte till texterna. Men i dag är de lika viktiga som harmonierna och melodierna.
– Jag satsar på att hitta rytmen, att texterna känns lätta att sjunga och att det finns en rytm som passar texten.

Svenska texter

I augusti är han aktuell med verket ”Luontopolku – Naturstigen” som uruppförs i Qvidja slottspark.
Han är som bäst inne på slutrakan med kompositionerna.
– Alla låtar är inte färdiga ännu. Men som tur är finns en deadline, det krävs då man gör musik.
Pyysalo tonsätter texter av Kauko Röyhkä och Claes Andersson. Och så bidrar han för andra gången någonsin med en egen text.
Röyhkä har han samarbetat med i många år.
– Hans texter är otroligt bra på många sätt, de är humoristiska med också brutala och jättevackra. Det samma gäller Claes texter, men det är första gången jag skriver musik till svenska texter.
En bra text berör.
– Den är vacker men utan att vara för söt.

Favoritplatser

För att få bort tankarna från det musikaliska skapandet ritar och målar Pyysalo. Och lagar mat.
– Chili con carne blev det i går.
Sedan 20 år tillbaka är han bosatt i Åbo.
– Jag tycker Åbo är jättevackert. Fast jag har rest ganska mycket har jag aldrig haft tanken att flytta från Finland.
Däremot har han genom åren skaffat sig favoritplatser i världen. Som till exempel Melbourne i Australien.
– Det är en jättestor stad men där råder en avslappnad atmosfär.
Är du själv en avslappnad typ?
– Ibland. Men jag kräver ganska mycket av mig själv, och det är inte det lättaste då man ska göra musik. Men det har blivit lite bättre med åldern och jag har blivit mer barmhärtig mot mig själv. Jag har i dag en ’det jag gör räcker-attityd’.

Jubilar

I december fyllde Severi Pyysalo 50 år.
Det firades bland annat med två jubileumskonserter under Turku jazz-festivalen i våras.
Efter Qvidjakonserten väntar ett par projekt och några vanliga jazzgig.
Pyysalo är tacksam över samarbetet med alla skickliga musiker under åren. De är också tack vare svenskspråkiga kolleger som han har lärt sig sin i dag felfria svenska.
– Jag känner mig mycket lycklig att få spela med så duktiga musiker. Hittills har jag inte spelat ett gig som jag önskade att var över.
”Luontopolku – Naturstigen” uruppförs under picknick-konsert vid Qvidja slott söndagen den 5 augusti klockan 16. Solister är Essi Luttinen och Sören Lillkung. För musiken står en ensemble där Pyysalo själv spelare vibrafon, slagverk och klaviatur tillsammans med Max Zenger blåsinstrumenten, Juho Laitinen cello, Jori Huhtala bas och Mikko Arlin percussion.

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln