En berättelse där språket håller ställningarna
Christian Brandt.
Berättelsen om slutet
av Christian Brandt
Omslagsbild: Pamela Brandt
Förlaget Kain, 2017
119 s.
”Berättelsen om slutet” av Christian Brandt är en historia med många litterära referenser. Den första jag tänker på är Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, romanen som avklädde den europeiska kolonialismen i all sin brutalitet, en gång för alla.
Den tanken tar fart senast då fartyget med militärbefälet som har kommandot över en dunkel trupp erövrare från ett icke namngivet land börjar segla uppför en flod, in i djungeln. Under gång visar det sig att telegram kommit från hemlandet, regeringen har utbytts, operationen måste avbrytas eller omvärderas.
För kommendanten, som är berättelsens huvudperson och berättare, är det för sent att vända om. Han beslutar att inte reagera på meddelandet, som också innebär ett tvärt avsked från tjänsten för hans egen del. Han tänker fortsätta, på vinst och förlust, bygga sig ett fort och låta mannarna försvara det mot vem det vara må, ”vildarna” och ”rebellerna”, eller en ny våg av erövrare, hans egna ersättare.
Det är det mest konturskarpa beslut han tar i hela historien, men också det förefaller dikterat av omständigheterna. Inte så att kommendanten skulle vara ett rö för vinden, hans ansvar för det som sker vilar tungt – och det pareras ibland med bitande cynism. Men någonstans har en punkt eller plats passerats och möjligheten att välja eller återvända till utgångspunkten raderats ut.
Berättelsen kan läsas som ett rätt virrigt minne av en misslyckad krigsoperation – kommendanten är plågad av malaria och har ofta feber. Och i slutet av ”Berättelsen om slutet”, där han klätt av sig uniformen och iklätt sig kaftan, har han intagit några gröna blad som är hallucinogena. Som berättare är kommendanten nog inte riktigt pålitlig. Det är också berättelsens finess.
De litterära referenserna räcker inte bara till Conrad utan också till Daniel Defoe och ”Robinson Crusoe” (en som nonchalant kallas Fredag dyker upp på slutrakan) och till Christian Brandt själv. I sina tidigare böcker har han ibland gestaltat absurt hopplösa företag i ett slags tidlös inramning. Där finns en storvulenhet som strax blir parodisk eller spricker på grund av av protagonistens tillkortakommanden. En undertext med ganska mycket humor går också att uppfatta. Och i den nya boken finns ett par blinklingar till tidigare motiv hos Brandt: en klocka och en räv skymtar förbi.
Man kan också läsa den nu aktuella boken, eller de tidigare, som ett slags inre drama, som en dröm eller som ett rollspel eller som känslotillstånd. Kanske är det den aggressivt expansiva manlighetens kollaps man bevittnar. Eller så ser vi hur det våldsbejakande samhället valde fel när det inte tog in på tankens och vetenskapens väg och exempelvis bevarade den märklige uppfinnaren Lambs gigantiska prototyp till ”en tänkande maskin”, utan lär den förödas.
Kommendanten, vars namn vi får veta först när han måste ge sig av från sitt krigsuppdrag, leder läsaren in i en allt mer osannolik historia. Men det finns ett slags konsekvens i detta som är litteraturens konsekvens: man påverkas och man är redo att ifrågasätta. Kanske den tänkande maskinen i berättelsen inte bara är en påhittad föregångare till våra datorer utan djupast en bild av läsaren själv?
Flimret och rörligheten – och alla detaljerna, miljöer, känslotillstånd, och inte minst berättarens snäva perspektiv – upprätthålls av språket, som är lakoniskt, registrerande som dagboksnotationer. Kapitlen är korta och de är uppdelade i stycken som nästan alltid har ungefär samma format, det ger en tydlig rytm och andhämtning.
Jag minns att Conrad också skrev i en stil som hade en nästan hypnotisk inverkan på sin läsare. Själva boktiteln är också något att slinta på. Det är inte slutet på historien, en fras som griper efter en existerande titel av Graham Greene, utan något mer uppfordrande, lite hårdhänt. Om själva slutet.
Conrads ”Mörkrets hjärta” gavs ut alldeles i början av 1900-talet. Men den var tidskriftspublicerad redan 1899. ”Berättelsen som slutet” är ingen pastisch eller entydig kommentar till den. Men den utspelar sig uttryckligen under 1800-talets allra sista år. Kommendanten, som inte längre är kommendant, spelar in det nya seklet på en övergiven orgel. Fortissimo.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.