Redan frälsta samlas
I dag inleder SFP sin partidag i Uleåborg. Den som hoppas på att något överraskande ska följa av partidagen hoppas troligen förgäves. Anna-Maja Henriksson fortsätter som partiordförande med fältets fulla förtroende.
Förtroendet är förtjänat. SFP fortsätter visserligen att guppa kring fyraprocentsstrecket i partimätningarna, strax före KD och den sannfinländska biprodukten Blå framtid, men sådan har partiets verklighet varit också under Henrikssons företrädares ledning.
SFP:s potential att växa över språkgränserna är ett återkommande tema under varje partidag. Så kommer det att vara också i Uleåborg.
Sanningen är trots allt den, att SFP:s möjligheter att påverka finländsk politik ligger inte i de få procentenheter som partiet kan växa på höjden utan i den samarbetsvilja som det uppvisar.
När samarbetsviljan resulterade i en 36 år lång regeringsmedverkan titulerades SFP ”kardborrepartiet”. I opposition under Henrikssons ledning har samarbetsviljan synts som kritik och konstruktiva motförslag.
SFP har kritiserat regeringen Sipilä, ibland i samma tonläge som den övriga oppositionen men ofta med fokus på enskilda frågor – till exempel Vasa centralsjukhus ställning som joursjukhus – och på partiets kärnfråga, alltså svenskans ställning.
När SDP nyligen interpellerade om regeringens sysselsättningspolitik valde SFP att stå utanför. Inte för att man inte är kritisk, utan för att man redan tidigare föreslagit andra arbetsmarknadsreformer.
När det framgick att Henriksson och Juha Sipilä under våren diskuterat social- och hälsovårdsreformen och landskapsreformen noterades en viss nervositet bland de övriga oppositionspartierna, uttryckligen för att SFP alltid uttrycker en sorts resonlighet. Får partiet rätt svar på vissa nyckelfrågor är man beredd att kompromissa om det övriga.
Henriksson dementerade ryktena om en kohandel och sa klart och tydligt att SFP inte kan godkänna reformpaketet i dess nuvarande form.
Men det är något helt annat än att utesluta ett samarbete med Centern och Samlingspartiet i dessa frågor, och när Henriksson återväljs som partiordförande på söndag är det för att hon ska leda SFP in i regeringen på nytt efter riksdagsvalet 2019.
Vänta er alltså inlägg om att SFP ska sitta vid borden där besluten fattas och påståenden om att regeringens många misslyckade projekt kan förklaras med folkpartiet inte funnits med som ett förnuftets röst.
Nils Torvalds misslyckade presidentvalskampanj, sett till resultatet, är potentiell smolk i bägaren. Men i stället för att grubbla över varför den förra partidagen valde en presidentkandidat som inte ens de trognaste väljarna trodde på väljer den i Uleåborg sannolikt att blicka framåt.
Partidagar handlar främst om att predika för de redan frälsta. Det finns enskilda frågor där yngre medlemmar ställs mot äldre, där stad ställs mot landsbygd, eller där fältet ställs mot partiledningen.
Men på det stora hela innebär SFP:s devis om att partiet har högt till tak och brett mellan väggarna att samtliga närvarande delar partiets socialliberala linje och värnar om svenskan i Finland. Spretigheten bildar därför inga sprickor.
Ett mer cyniskt sätt att se på saken är att fältets diversitet, som det syns i motionerna som behandlas under partidagen, i slutändan är av ringa betydelse för hur partiet utformas.
Partidagen i Uleåborg är också Stefan Wallins sista som riksdagsledamot – för Egentliga Finlands valkrets ska tilläggas för säkerhets skull. Men även om det kapitlet slutar för Wallins del så ligger spänningsmomenten inte i hans sorti utan i vem som tar hans plats på scenen – om ens någon.
SFP i Egentliga Finland och Samlingspartiet vägrar kommentera de förhandlingar om ett valförbund som partierna för med varandra. Utfallet av förhandlingarna avgör om SFP går till val på egen lista eller i ett valförbund, det vill säga med i praktiken en toppkandidat i riksdagsvalet i april.
Den processen kan de som hittills visat intresse för att efterträda Wallin inte påverka, men klart är att Sandra Bergqvist, Ida Schauman och Niklas Guseff måste ta vara på de tillfällen som finns för att nå ut till partimedlemmar som i en eventuell medlemsomröstning ska sålla fram toppkandidatens namn. Partidagen är ett sådant tillfälle.
Sandra Bergqvist vill fortsätta som vice ordförande och det ger henne en stund i strålkastarljuset.
Också Ida Schauman kan räkna med synlighet eftersom hon (och SFP i Åbo) har lämnat in motioner om statligt stöd till kollektivtrafiklösningen i Åbo, och om stadsutveckling, språkbadsskolor, integration och ingenjörsutbildning i Åbo.
Det här är den officiella synligheten, men det informella korridorsnackets betydelse ska inte underskattas.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.