Den svagaste länken
Samlingspartiets ordförande, Åbobon Petteri Orpo, klarade av en fullgod imitation av filmpolisen Frank Drebin häromdagen.
När Orpo försökte övertyga en samlad presskår om att riksdagsledamoten Kaj Turunens avhopp från Blå framtid till Samlingspartiet var totalt odramatiskt gick tankarna osökt till Drebin, spelad av Leslie Nielsen i filmserien ”Den nakna pistolen”, som framför en exploderande byggnad förklarar ”Inget att se här! Vänligen avlägsna er!”
Orpos problem är att han inte har ensamrätt på att beskriva situationen. Han har inte ens tolkningsföreträde.
Ett regeringssamarbete handlar om tillit och är bara så starkt som den svagaste länken. Det vill säga att det är där som misstron pyr som man hittar den mest betydande beskrivningen av samarbetet.
I det här fallet pyr det i den riksdagsgrupp som Turunen lämnade.
Orpo vill, naturligtvis, göra Turunens avhopp till en isolerad händelse. Att en ledamot går från ett regeringsparti till ett annat, inte för att Samlingspartiet fiskat efter nya medlemmar utan för att Turunen tagit initiativet, har inget med regeringssamarbetet att göra, säger Orpo.
Det vill säga att vid sidan av samarbetet lever de enskilda partierna sitt vanliga liv. Att växa är ett av målen. Det målet skrinläggs inte på grund av övriga samarbeten.
Men Orpo kontrollerar inte alla omständigheter. Det faktum att han känt till avhoppet i flera veckor men spelat med korten så nära västen att Turunens drag kom som en överraskning också för statsminister Juha Sipilä (C) visar att Orpo förstår detta.
Turunen säger att han vill jobba för att Samlingspartiet efter nästa riksdagsval blir ett statsministerparti. Det vill säga att han lämnar ett parti vars chanser att överleva nästa val är rätt små till ett vars chanser att bli Finlands största parti är rätt så goda.
Turunen byter upp sig. Han kan mycket väl ha hittat sin verkliga politiska hemvist i Samlingspartiet men det kan inte förnekas att hans egen politiska karriär fick en stabilare plattform i och med avhoppet. Huruvida det räcker till förnyat mandat återstår att se.
Det som också återstår att se är om fler kommer att följa Turunens exempel. I så fall blir Blå framtids trovärdighetsproblem ohållbart.
Trovärdighetsproblemet är stort redan nu, och eftersom Sipilä och Orpo valde att bilda regering med den sannfinländska utbrytargruppen så är det hela regeringens problem.
Iögonfallande är, att det inte enbart är trovärdigheten utåt sett som är i gungning.
Kulturminister Sampo Terhos första reaktion på Turunens avhopp var att beskylla Samlingspartiet för att medvetet vilja fälla de stundande reformerna och regeringen.
Terhos uttalande kan ha varit överilat. Det kan också ha varit taktiskt – en klar markering om att det tredje hjulet behövs för att kärran inte ska stjälpa.
Men något bottnar uttalandet i, och just nu verkar det som att Blå framtid inte tror att Samlingspartiet står helhjärtat bakom landskapsreformen och social- och hälsovårdsreformen.
Med andra ord: i ett läge där regeringens majoritet är hårfin, och där det fortfarande är oklart om de nya social- och hälsovårdslagarna godkänns av riksdagen och om landskapsvalet blir av i höst, i ett sådant läge beskyller ett regeringsparti ett annat för att snegla mera på en väg ut än fokusera på politiska överenskommelser.
Om regeringspartierna inte litar på varandra kan de då kräva att finländarna ska lita på regeringen?
Regeringen Sipiläs tillstånd är ett pågående skeende. Terho har uppmanat Sipilä att sammankalla regeringspartiernas ordförande för överläggningar och det har statsministern hörsammat.
Det är mycket möjligt att Sipilä lyckas gjuta olja på vågorna genom att, som han säger till Yle, ta Blå framtids oro på allvar.
Men det finns ett långsiktigt problem här som inte låter sig begränsas till de veckovisa överraskningarna.
Om reformerna godkänns är det med en marginal som framstår som ännu bräckligare om man ställer den bredvid reformernas magnitud.
Det för med sig en ansvarsfråga som kommer att sträcka sig långt. Till exempel: Hur ska kommande regeringar hantera en förvaltningsstruktur och en social- och hälsovård som de ser som helt eller delvis felbyggda?
Och om reformerna godkänns i sommar men regeringen faller efter det, vad händer då?
Frågan är motiverad, för ju närmare vi kommer ett riksdagsval desto mera akut blir det för Blå framtids ledamöter att fatta ett beslut: är deras tvåprocentsparti plattform nog att driva en valrörelse på, eller är det bättre att ta sina chanser hos ett annat parti?
I en demokrati avgör majoriteten, men givet att den här regeringens verkliga majoritet redan är starkt ifrågasatt är det helt avgörande att den inte enbart håller ihop fram tills att reformerna är godkända utan också efter det.
Det i sin tur kräver att åtminstone en del ledamöter sätter regeringssamarbetet framför sina egna personliga agendor, på ett sätt som Kaj Turunen inte gjorde.
Inget att se här? Knappast.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.