ÅU 18.04.2018 08:24

Jaga vatten
Roman av Ellen Strömberg
Omslag: Ulla Donner
Schildts & Söderströms, 2018
Att bli vuxen och någorlunda självständig handlar ju i första hand om att göra sig oberoende av föräldrarna.
I Ellen Strömbergs uppväxtskildring ”Jaga vatten” är den frigörelsen inget större problem. Den föds ur omständigheterna i och med att modern flyttat bort och fadern dragit sig undan, en utveckling som berättaren Rakel redogör för tämligen förstrött.
I stället kommer frigörelseprocessen att rikta sig mot bästisen Hanna, som det verkar framtvingad av ett inre tvång, vars drivkrafter det inte är alldeles lätt att få syn på.
”Jaga vatten” är Ellen Strömbergs debut. Hon är född 1987, bosatt i Jakobstad och är en av dem som genomgått kursen Litterärt skapande vid Akademien.
ROMANENS bästisar är en konstellation många lär känna igen, såväl från filmer och böcker som från egna minnen och erfarenheter.
Hanna är den vackra och äventyrliga, den som tar initiativ och vågar pröva nytt. Hon är den som pojkarna dras till och hon tar friskt för sig. Rakel är den grå och obetydliga, som inga andra vänner har och som ställer upp för Hanna i vått och torrt, sanning och lögn.
I gengäld kan Hanna stärka sin självbild med att hon gör en osjälvisk insats genom att ta hand om den grå musen. Beroendet är dock ömsesidigt och inte alltid entydigt. Det skiftar också över tid. Berättelsen gör nedslag i deras relation från förskoleåldern till tjugo plus och familjebildningen.
Det finns också en klasskillnad, inte stor med dock – det hela utspelar sig i ett ganska lantligt Österbotten. Betecknande nog sover Rakel ofta över hos Hanna, men Hanna aldrig hos Rakel.
Typiskt är också att förhållandet skildras ur ”den svagares” synvinkel. Så är det praktiskt taget alltid i dessa berättelser och gäller också för pojkar (jfr t.ex. Westö). Här är det alltså Rakels synvinkel som gäller, enbart och snävt – vilket ger romanen mycket av dess karaktär. På gott och ont.
Typiskt är också att berättaren är skolbegåvad, fast ”Ingen knullar duktiga flickor, det glömde mommo berätta”.
Vid bokens slut studerar Rakel i konstskola, medan Hanna har gjort ett s.k. gott parti, men samtidigt känner sig fången i trånga, normativa strukturer och börjar ana att hon nånstans kanske valde fel.
PÅ SIDAN 46 får jag veta att de båda förlorar oskulden vid femton års ålder, och blir lite förvånad. Hade nämligen trott att det skett klart tidigare. Hanna är förstås först och ett par månader senare ger Rakel sin oskuld till samma kille.
Det blir sedan ett mönster. Rakel erbjuder tröstsex när Hanna krossat killarnas hjärta: ”Jag började samla på Hannas bortslängda pojkvänner som berlocker på ett armband.” Det berättar hon inte för Hanna, men antar att väninnan nog vet.
Det är ett beteende som för Rakel paradoxalt nog verkar vara självdestruktivt och självhävdande på en och samma gång. Nånting som kanske också gäller på ett bredare plan.
Sex har en ovanligt framträdande plats i bästisarnas liv – eller i den version som Rakel väljer att berätta. De lever ett ganska vilt liv, där spriten kommer in tidigt och de prövar också på knark. Killarna är många, men förblir bara namn, om ens det.
Man får anta att omgivningen anser att pojkarna utnyttjar dem, men det är tvärtom. Det är flickorna som tillfredsställer sin sexaptit, utan att binda sig.
FÖRVÅNINGEN på sidan 46 beror på att läsaren inte alltid vet var i Rakels liv man befinner sig.
Romanen är byggd över en rad korta minnesbilder, vilka följer på varandra i till synes slumpartad ordning.
Kronologin är alltså upplöst, och Strömberg är inte direkt generös med tidsangivelser. Det gör att det krävs ett visst tålamod av läsaren; det tar sin tid innan bitar faller någorlunda på plats. ”Jaga vatten” är en roman som man egentligen borde läsa två gånger.
Tyngdpunkten förskjuts ändå efter hand och mot slutet samlar det sig. Det hela utmynnar i att Rakel tar ett tydligt steg framåt i tillvaron, en försoningsakt om man så vill. Det är ett steg som verkar förutsätta ett avstånd till Hanna.
Men berättaren är inte den som psykologiserar. Sådana dimensioner och förklaringsmodeller får läsaren söka i enskilda bilder och i glappet mellan vad hon väljer att berätta respektive kan anas förtiga. Klyftan ter sig ibland tämligen stor.
DET ÄR INGEN lätt form Strömberg valt. Den stora svårigheten är förstås att foga samman bitarna så att historien håller samman och intresset vid liv. Det lyckas hon helt hyggligt med.
En följd av strukturen är också att enskilda scener får representera mer än de ytligt sett annonserar, samtidigt som bristen på sammanhang gör det svårare att få korn på deras vikt.
Å andra sidan skapar greppet en större närhet mellan olika skeden i Rakels och Hannas liv, en ”samtidighet” som visserligen trotsar förnuftet, men likafullt bidrar till bokens specifika stämning och är lite fascinerande.
Det snäva perspektivet i kombination med den upplösta kronologin gör att romanen kan kännas lite tunn, men den har många övertygande drag och visar med önskvärd tydlighet att Strömberg jobbar med stor medvetenhet och behärskar de medel hon valt.
Det är en utmärkt grund att stå på när det blir till att gå vidare.
Bror Rönnholm

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln