Konstrecension: Inspirerad av rysk poet
Wäinö Aaltonens museum
Hannu Väisänen: Anna Achmatovas fyra rum
9.2–20.5.2018
Hannu Väisänen (1951) jobbar ofta i helheter. Han hittar någonting som fascinerar honom och spinner vidare på det. Det kan vara någon liten detalj ur ett större sammanhang eller ett livsöde, som nu med utställningen Anna Achmatovas fyra rum på Wäinö Aaltonens museum.
Anna Achmatova (1889–1966) var en rysk poet som försattes i husarrest och övervakades av KGB under Sovjettiden. Hennes poesi ansågs vara borgerlig och ”konst för konstens skull”. Det här gick inte för sig i Sovjet och därför utsattes hon för förföljelserna.
Achmatova bodde i en lägenhet med fyra rum vid Fontanka-kanalen i Sankt Petersburg. Under 1930-talet gjordes hennes lägenhet om till samboende, vilket var väldigt vanligt i Sovjet. Till sist hade Achmatova endast ett rum kvar till sitt förfogande. Hennes värld krympte alltså allt mer.
En installation som fyller hela skulptursalen representerar lägenheten i Sheremetev-palatset vid Fontanka, men det är ingen replika. Rummen är målade i grällt lila, rosa och grönt. De spartanskt placerade fotografierna och föremålen står i stark kontrast till väggarna med sina gråtoner.
Brevid installationen finns en plattform en kan klättra upp på för att se den ovanifrån. En känner sig som allseende storebror självt. Jag undrar om museibesökarna i installationen känner sig övervakade som Achmatova.
Poetens livsöde har inspirerat Väisänen att göra verkserier utgående från detaljer i hennes liv. Kyrilliska bokstäver återkommer i flera verk. Orden ”Fontanka” och ”musik” – med kyrilliska bokstäver – förekommer ofta, men också längre texter som jag inte kan översätta med mina ringa ryskakunskaper.
Väisänen studerar bland annat samovaren, en jacka och en sovjetisk bordsfläkt ur olika perspektiv, som för att lägga varendaste liten detalj på minnet.
Minnet är också det ett genomgående tema i utställningen. Achmatova måste bränna upp det mesta av sin produktion för att inte bli arresterad. Väisänen, som också är författare själv, har gjort en serie målningar av uppbrända dikter. Achmatovas dikter överlevde tack vare att hon och hennes vänner memorerade dem. Det möjliggjorde att dikterna kunde publiceras senare, trots att det var uppbrända.
Det här vill Väisänen hedra med installationen Minnesmärket. Han bjuder in publiken att delta genom att lära sig en text utantill, skriva ner den och bränna upp den. Sedan får en föra askan till Wäinö Aaltonens museum där den förvaras i gamla franska förvarinskärl.
Idag behöver vi knappast lära oss någonting utantill. All information och de flesta texter finns inom räckhåll på internet. Minnesmärket är en påminnelse om att minnet och att minnas fortfarande spelar en viktig roll för mänskligheten och inte minst för att kämpa mot makthavare.
Väisänen behärskar många tekniker klanderfritt. Han målar, fotograferar och gör video samt textilkonst. Konstverken är trots det enhetliga i stil och känsla. Detaljer, som att bokstaven Ф påminner om samovarens form i fotografier och Requiem-serien, knyter ihop allt samman till en kompakt helhet. En kan inte undvika att bli indragen i Väisänens fixering vid Achmatova, även om fixeringen varat endast för den här produktionen.
Julia Nyman
Skriver konstkritik i ÅU
en gång i månaden
Läs också de andra artiklarna i månadens gallerirunda:
B-galleria: Fiktiva mikroskopvyer
Galleria Joella: Surrealistiska historier
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.