Gå vilse, gå vidare
De senaste veckorna har Åbo Akademi varit scenen för den typ av slitningar och debatt som ofta uppstår när perspektiv skiftas och när gamla tränger sig på.
Debatten om de könsneutrala toaletterna och om Hangögillets sits som gick fel har kritiserats för att vara petitesser, ovärdiga medial bevakning och så kallat klickbete.
Men i stället för att nöja sig med att skjuta budbäraren och avfärda debatterna som obetydliga, eller som ytterligare bevis den politiska korrekthetens förvrängande kraft, borde alla med en åsikt se toalettfrågan och sitsdebaclet som konkreta diskussionsöppnare.
Båda är nämligen exempel på hur svårt det kan vara att agera inkluderande med samma känslighet som man talar om det, och hur jämställdhet inte är något som faller sig naturligt utan kräver återkommande påminnelser.
En kort summering. I mitten av mars kunde ÅU berätta att beslutet om införandet av könsneutrala toaletter i Åbo Akademis byggnader inte förverkligats som avsetts.
Bland annat hade de traditionella symbolerna för herr- och damtoaletter placerats på större toalettutrymmen – för att på så sätt göra dem könsneutrala – trots att tanken var att göra endast enskilda toaletter könsneutrala.
Dessutom hade ÅA:s ledning inte beaktat jämställdhetskommitténs förslag om att använda en symbol som inte fokuserar på den binära indelningen av könen i stället för de traditionella symbolerna.
Den nya symbolen är viktig eftersom könsneutrala toaletter inte enbart är en praktisk fråga utan också en som problematiserar den traditionella indelningen av kön.
Den som tror att den indelningen inte behöver problematiseras kan påminna sig om att för en vecka sedan födde en finländsk man barn.
ÅA-ledningens initiala respons, främst på kommittémedlemmen Panda Erikssons påstötningar om symbolproblematiken, upplevdes som avvisande och fick Eriksson att avgå.
Efter ÅU:s rapportering backade ledningen och meddelade att jämställdhetskommitténs föreslagna symbol kommer att användas. Helt utredd är frågan trots allt inte.
Meningsskiljaktigheterna har fått ytterligare en kommittémedlem, professor Peter Nynäs, att avgå.
Den andra incidenten skrev ÅU om förra veckan, och är betydligt mer rätlinjig.
Hangögillet, en förening som inte är en specialförening och inte får stöd av studentkåren, ordnade en sits i Humanistiska föreningens lokaler i Arken. Temat var ”Afrika”, och bland zebror, turister och häxdoktorer fanns också personer med svartmålade ansikten.
Den typen av sminkning, så kallad blackface, har varit ett sätt för vita att skapa nidbilder av svarta. Hangögillet, som fått portförbud till föreningslokalerna, har bett om ursäkt och säger att avsikten aldrig var rasistisk.
Det ska sägas direkt, att poängen med att rapportera och skriva om dylika incidenter inte är att peka ut enskilda personer som rasister. Motiveringarna är journalistiska. I fallen med toaletterna och sitsen var de, och är fortfarande, samtalsämnen och något som berör.
Diskussionerna berör eftersom de är allmängiltiga. De handlar om sammanhang som ingen av oss kan undvika, och om stereotyper som många, också omedvetet, gör sig skyldiga till.
Fallet med de könsneutrala toaletterna visar att när perspektiven skiftar – när gamla normer ifrågasätts, när nya begrepp introduceras, när annorlunda krav ställs – då är det lätt att gå vilse.
Det är viktigt att erkänna vilsenheten, för vilsenhet är inte det samma som trångsynthet.
Att inte förstå skillnaden mellan toaletter avsedda för både män och kvinnor och könsneutrala toaletter ska inte följas av en rädsla att tappa ansiktet utan av en vilja att förstå skillnaden. Bara på så sätt lever man i handling upp till det man lovar i ord.
Troligen är toalettfrågan vid ÅA typisk för stora organisationer på så sätt att goda intentioner till trots blev resultatet fel och kritiserades.
Universitetet upplevde att de goda intentionerna blev föremål för kritiken, och agerade till en början defensivt i stället för att direkt erkänna vilsenheten.
Det misstaget har man nu reparerat, en god grund som någon att bygga på och gå vidare från.
Det samma gäller för Hangögillets fest. Det finns en poäng med att skilja på stereotyp symbolik och avsikterna med vilka de används.
Henrik Söderblom, ordförande för Hangögillet, förklarade för ÅU att festteman ofta leder till stereotyper. Det är dem som folk känner till.
Så är det med förenklingar: när man tar till dem har man redan, medvetet eller inte, valt bort den typ av reflektion som behövs för att tänka ett steg längre.
Därför lever fördomar och stereotyper kvar: det där extra tankesteget måste alltid tas på nytt – vilket också betyder att det ibland inte tas.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.