ÅU 27.03.2018 00:15

Nooat – sillä hän oli herralle mieluinen
Aurinkobaletti & Tehdas Teatteri
Premiär 23.3.2018
Koreografi & regi: Urmas Poolamets och Meja Pöyhönen
Dansare: Mikko Kaikkonen, Päivi Kujansuu, Patrick di Quirico, Elina Raiskinmäki
Dockförare: Anna-Kaisa Kuisma, Jaakko Lilja, Laura Sillanpää
Dockor, scenografi, dräkter: Laura Hallantie, Pia Kalenius, Jenni Rutanen
Ljus: Marko Kallela
Ljud: Konsta Savolainen
Föreställningar torsdag-lördag fram till 28.4.2018
Après nous le Déluge. Efter oss Syndafloden.
Googlar för att försäkra mig. Jodå, uttrycket myntades i det franska hovet när livet där gått över alla anständighetens gränser i lyx och överflöd som naturligtvis någon måste betala för. Uttrycket har tolkats på minst två sätt – dels att den framväxande revolutionen, om den nu blev av, bara skulle leda till kaos, dels att hovet blankt struntade i vad dess livsstil hade för konsekvenser.
Absurt att någon har kunnat tänka så. Och att det fortfarande på många håll tänks så. I dagens upplysta samhällsklimat säger vi ju förstås att hållbar utveckling, såväl materiellt som immateriellt. Men handen på hjärtat, tänker vi på att det är någon som inte bara skall, utan faktiskt betalar kalaset?
Syndafloden har i stor utsträckning blivit berättelsen om Noak och hans ark. Berättelsen är en läckerbit för samhällskritiker inom det kreativa med sina element av katastrof och utvaldhet. I bjärt kontrast mot vår rara folkskolehistoria om den fromme, utvalde familjefadern som räddade världen undan den översvämning Gud utfärdat över den vanartade mänskligheten, tar till exempel Karl-Ove Knausgård fasta på hur arkens besättning brutalt hindrar rättskaffens människor från att rädda sig ombord på den. På vilka grunder förklarades Gud riktigt ha valt ut just Noak?
Parallellerna till fenomen i dagens värld är många och uppenbara. Västerlandets livsstil provocerar fram en Deluge som inte bara handlar om vattenöversvämning. Vi är insnärjda i nätverk, framför allt elnätet, och nätverk kan styras, störas och stoppas. En kuslig tanke. Delugen idag handlar förstås också om folkvandringarna och vi måste fråga oss varför folk vandrar och varför de vandrat i alla tider. Varför alla inte har det bra där de är. Det lilla lugnande är att vi kan förhandla med hoten, åtminstone i princip, vilket knappast gick för sig då Noak byggde sin ark.
Parallellerna och frågor som de ovan har av allt att döma bollats under arbetet med dans- och dockteaterpjäsen ”Nooat – sillä hän oli herralle mieluinen” (”Noorna – ty han var herren behaglig”). Pjäsen, ett första samarbete mellan teatrarna Solbaletten och Tehdas Teatteri efter åratal som närmaste grannar, är tillkommen under en kreativ process som involverat dansare, dockförare, scenografer och dräkt-, ljud- och ljusdesigners, koreograf och regissör.
Att det alltså är ett verk som inte hålls i styr av en eller två människors vision har både för- och nackdelar. Pjäsen avsäger sig kronologiskt ansvar och det känns lite som att den katastrof Noak byggde sin ark för att rädda sig ur bara är en i en hel härva, men sist och slutligen tycker jag mig se en linje – de inledande stämningarna känns antedeluvianska, aktörerna uppvisar barna-entusiasm över nya upptäckter för att småningom bli mindre lättroade.
Scenografin och rekvisitan spelar en betydande roll i det hela och bjuder på den ena överraskningen efter den andra. En kappsäck med innehåll som styr skeendet, ett badkar på hjul bidrar till det absurda. Arken – en genial uppvisning i origami i jätteformat – har inte plats för alla. En mansdocka, förd med en nästan skrämmande elegans skapas och får snabbt det mentala herraväldet. Valrossen – en mjukis som förs helt … ja bedårande – mår inte bra. Masker och mannekiner, trösten i självlysande flaskor. Plast, plast, plast –- och en astronaut. Efter diverse mer och mindre glättigt leverne hamnar de postdeluvianska människorna i en situation som inte är så alldeles lätt att ta sig vidare ifrån.
Om nackdelarna – det lite röriga – stört, lämnar de en ifred om en lyckas kasta kravet på att “hänga med i berättelsen” över bord och dras med i kalabaliken, där det allvarliga tas med en okuvlig humor, det skrämmande känns aktuellt och angeläget. Som det är en påfallande kollektiv produktion vill jag inte lyfta fram någon speciell dansare eller dockförare, även om jag hittade mina stjärnor. Det väsentliga är helheten som, förutom att den är till och med i överkant dynamisk, också blir en estetisk upplevelse med stort U. Att kombinera dans- och dockteater så som här är någonting alldeles nytt, för mig och kanske i hela Finland, säger regissören Merja Pöyhönen. Vi får hoppas att det blir mer.
Bianca Gräsbeck

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln