Teaterrecension: Honey – En annan Shirley Valentine
Ett liv, många roller. Så ser kvinnolivet ut och det accentueras av att Kajsa Ek iklär sig alla roller i ”Honey” av Tove Appelgren, premiär på ÅST:s Tiljan i torsdags.
Honey
Manus och regi: Tove Appelgren
Scenografi: Arbetsgruppen
Stylist: Sabina Segerström
Ljusdesign: Jouni Haavisto
Ljuddesign: Olli-Pekka Lepovuori
På scenen: Kajsa Ek
Premiär på ÅST:s Tiljanscen 22.3
Honey är en kvinna som är ”mitt i livet”, hon har fyra barn, två väninnor, tre strandade förhållanden, en mamma som hon inte drar jämnt med.
Hon jobbar som frilans, det går ihop om hon dammar på. Men pjäsen om henne, ”Honey”, handlar inte om jobbet utan om relationerna – och om det går att leva, inte bara överleva, i en situation som hennes.
Det börjar med en tom scen, in kommer en kvinna med bagen inklämd under armen och mobilen inklämd vid örat, så ser upptagna kvinnor ut i dag. När hon ser ut över publiken säger hon att hon är inhoppare på ett seminarium, vad det nu handlade om – livshantering, kanske.
Det faller i glömska när hon börjar tala. Ensam på scenen är Kajsa Ek. Hon är Honey, och vid behov också andra. De närmaste är femtonåriga dottern Sissela och mamman, Margareta. Det är en konstellation man kan utvinna mycket ur, jargongen dem emellan är vass, ibland kärleksfull, men här finns också besvikelser, till och med bitterhet.
Kajsa Ek är snabb som ögat, hon etablerar i en handvändning den kroppsliga pose som är tecken för att en ny karaktär för ordet.
Första gången mamman introduceras låter hon ett pärlhalsband rinna fram över tröjan, följande gång räcker det med att hon bara för upp händerna mot halsen för att vi ska fatta. Det är skickligt skött av skådespelaren och av regissören Tove Appelgren som tillika är textförfattaren.
Publiken dras in i föreställningen via det igenkännande och överraskade skrattet. Teatern har marknadsfört ”Honey” som en feelgood-pjäs, vad det nu betyder. Det kan låta som om den vore harmlös, så är ju inte fallet. Det är som att se ”Shirley Valentine” (som ÅST lyckosamt satte upp i början på 1990-talet, med Johanna Ringbom) möta ståupp-genren och uppdatera sig där.
Willy Russels pjäs har fortfarande stor dragningskraft och spelas än. Den kretsar kring en kvinna som vill ha mer av livet och som till slut ser till att hon får det. Kvinnan i ”Honey” är yngre och har nästan lite för mycket i sitt liv, hur hon ska få plats där själv är den stora frågan. Det är intressant att se likheterna och skillnaderna.
Honey är, som ensamstående mammor brukar, otroligt kapabel. Hon jobbar på gränsen till utbrändhet, alltid med sina barn i ögonvrån. Det som kan stjälpa henne är svek och hjärtesorg. Som den handlingsperson hon är försöker hon ordna upp den delen hos sin psykoterapeut.
Tempot är högt och mycket stoff hinner tangeras. Och den som läst sig till att ”Honey” är en monologpjäs tänker sig att föreställningen fort ska vara över, men pjäsen är en slimmad helaftonspjäs. Före mellanakten lämnas publiken med en riktig cliffhanger.
Sedan infaller också en förändring i stämningen. Nu går det inte längre att liksom spela boll med motgångarna, de måste också konfronteras. Spelstilen har i och för sig hela tiden pendlat mellan just det: konfrontation och undanmanövrar.
Kajsa Ek är en skådespelare som pallar för allt detta, föreställningen är ett kraftprov – inget mindre. Men pjäsen skulle inte hålla måttet om inte andra avdelningens oundvikliga allvar fick ta plats. Honey kan närma sig sin mamma, berätta det som hon undvikit att delge sin psykoterapeut.
Tove Appelgren har flätat ihop trådarna till en lösning som är mest ekonomisk och som undviker sentimentalitet.
ÅST:s Tiljan-scen tillåter åtminstone en del av publiken att komma riktigt nära. Intimiteten är ett måste. Därtill är ytan och tekniken också av intresse, skådespelarens grepp för att ta in en ny gestalt.
Höjdpunkter är övergångarna till mamma Margareta, som är provocerande undflyende och talar artikulerat med en metalliskt oemotsäglig röst. Här får man också två tolkningar i samma kropp, mammans sätt att vara och dotterns reaktioner på det.
Men minst lika intressanta är väninnorna, Michelle som är framgångsrik ekonomiskt, men som liksom ängsligt tycks ta avstånd från välbeställdhet, och Tytti, juristen, med en antydd finsk brytning, rak och saklig i alla lägen. De talar ofta om relationerna till män (nästan undantagslöst Honeys) men det är deras lojala vänskap som stannar kvar i historien.
Kajsa Ek är inte från tidigare särskilt känd för regionens publik. Men där blir det en ändring. Om ”Shirley Valentine” sa man att den luktade långkörare. Så kan det också bli för ”Honey”.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.