Infall kring Törnrosa
Studentteatern exponerad. ”Törnrosa exposed”, en egen tolkning av sagan och vad den kommunicerar i dag. Kårens scen är besvärlig för teaterföreställningar, men STÅ struntar heroiskt i det.
Törnrosa exposed! Hela sanningen
Manus och regi: Anni Vaenerberg
Scenografi och dräkt: Arbetsgruppen
I rollerna: Annika Tuomi, Mauritz Alaviita, Elisabeth Diljaj, Josefina Rasinkangas, Rose Wilson, Mina Laakso, Anna Holmlund
Studentteaterns föreställningar i Kårens festsal 14.3, 15.3, 21.3 och 22.3.
De klassiska sagorna åker runt bland genrer och målgrupper, när Disney kramat ut allt ur sagoskatten uppstår den igen, som film för en lite vuxnare publik eller som scenteater. Populärkulturens mekanismer ser till att det läggs till och tas ifrån element beroende på om de tilltalar eller låter fel i vår tid.
”Törnrosa exposed!” kallas Studentteatern sin version av Törnrosa, med den fnissigt kaxiga undertiteln ”Hela sanningen”.
Stoffet i ”Törnrosa” liksom i andra prinsessagor har ofta tillförts feministisk ironi eller allvarligare eller skojigare korrigeringar. Den här versionen har den nivån i minnet, men tillåter sig alla infall som landat på vägen.
I Anni Vaenerbergs text vaknar Törnrosa (Annika Tuomi) av prinskyssen (levererad av Mauritz Alaviitala) med en bitande kommentar: ”Du trodde jag var död, men kysser mig ändå?”. Om det finns en röd tråd i pjäsen handlar den om hur man förhåller sig till överraskningar av alla de slag, de som har en logisk förklaring och de som är helt oförklarliga.
Scensagan börjar ungefär som vi lärt oss, kung och drottning får barn, här är dock faderskapet inte kungligt. Prinsessan förgiftas på sin 18-årsdag, men väcks ut koman av prinsens beröring. Sen går det undan, och det ska genast bli fler barn, men prinsen har ett annat förhållande han måste avsluta i sitt eget rike.
Och där har han att bita i, för hans flamma är synnerligen possessiv. Elisabeth Diljaj (som dubblerar sömlöst utan dräktbyten som betjäntens hustru) tar ut svängarna som häxa, en roll som populärkulturen ömmar för.
Kungen och drottningen förefaller däremot mer hämtade ut barnteatern. Kungen (Mina Laakso) är lite korkad, drottningen (Rose-Marie Wilson) gör som hon vill. Som påhäng från sagan, men rätt fräscht hanterade är betjänten Pierre, Anna Holmlund, som är den som vågar ge sig in i pjäsens galna farspotential, och Josefin Rasinkangas fe, som fått vingar och allt, men som fått överge den gamla fekompetensen för en berättarroll.
Under åren jag följt med Studentteatern har jag sett den uppträda på en mängd olika platser, i ASA-huset, på Kårens vind, i Reuterska huset i det som tidigare var kursboksbibbans läsesal. Alltid har man levat under knappa stjärnor och gjort vad man kunnat av de provisoriska utrymmena.
Fick man önska något vore det ett generöst stöd på olika materiella vis, argument för att universitetsstuderande ska spela teater kan man hitta på i sömnen. ”Törnrosa exposed” spelas i Kårens festsal, där det finns en riktig scen – som mest är tänkt för uppträdande band. Den passar pjässtrukturen ganska illa.
Det blir en hel del travande över spelplatsen mellan alla entréer och sortier. Det har en avgjort uttunnande inverkan på samspelet, det blir mer uppträdande av. Men ensemblen hanterar detta ganska sorglöst, och det kan bli en del av behållningen.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.