ÅU 19.03.2018 08:41

På vagantens sökarstig
Rabbe von Weymarns viskonsert to 15.3
i Musikinstitutet Arkipelag, Pargas
Medv: Henna Linko, piano, Janne Engblom, basgitarr, Ingeborg
Spiik, berättare
Pianoarrangemang: Marko Autio, Martin Segerstråle
Rabbe von Weymarn har under en räcka av år sökt poesi och toner, till exempel 2008 utkom han med CD:n ”Syster Visa”.
Torsdagens konsert i Arkipelags utrymmen begicks inför en tacksam och entusiastisk publik. Programmet var upplagt som en helhet med olika textliga teman, där flera namnkunniga och fina diktare var representerade. von Weymarns soloröst kompades ibland av honom själv på gitarr, men allra mest av Henna Linko på piano och Janne Engblom på sin specialbyggda 7-strängade elgitarr.
Poesin fick elegant flykt redan i inledningens Pär Lagerkvist-tonsättningar: ”Som ett blommande mandelträd” samt ”Du är visst lycklig för ingenting”. Harry Martinson var med i två sånger, särskilt den dramatiska ”Gamen i klockan” lät bra i den musikaliska helheten.
Det var så sant som det var sagt: att sångerna egentligen inte har vanlig visform, utan kanske förlöper utan radupprepningar, refränger eller ens slutackord. Men detta förminskade inte hörupplevelsen, i vissa fall var det motsatsen som gällde. Det brände till ordentligt i RvW:s bearbetning av Nazim Hikmets text Barnen ur ”Brev och dikter från fängelset 1942–1946” med exempelvis diktraden ”Låt oss ge barnen vår jord för en dag”.
Dick Karlssons text, en tolkning av en gammal legend, fick i sången ”Europeisk besvärjelse” en tankeställande uppgift, i och med att flyktingar ställdes mot mottagarländers höga krav. Skini Lindgård hade också hittat viktiga ord om elände och grymhet i texten ”Muller” – som för övrigt musicerades fram snyggt på pianot och gitarren. Effektfullt. Erik Andersson hade levererat en aktuell sonett för tonsättning: ”Brist i bubblor”, också mycket hörvärd.
Mot slutet gladde man sig över Göran Tunström-dikten ”Det som är kvar är Sorg”, där sorgen ställs mot glädjen i de små lyckliga stunderna. Tankeväckande på ett annat sätt: Lillemor Eklunds ”När jag inte längre”, där poeten följer en person som inte längre kan uttala sitt namn: ”Håll min hand en stund, Följ mig en bit på vägen”.
Den sista sången hade Rabbe von Weymarn skrivit över Claes Anderssons enkelt underfundiga ”Etude för sommarvind”, som blev en vacker final på en minnesvärd konsert.
Det var ingen slump att konserten hölls i Arkipelags utrymmen.
Här studerar Rabbe von Weymarn som vuxenstuderande, och konserten var bland annat ett bidrag till den helhet som sångaren har kommit med på den vägen. Den knappa sångtimmen där publiken ombads applådera först i slutet emottogs varmt och utökades med ett humoristiskt extranummer som fick åhörarna att dra på smilbanden.
Sist men inte minst: En eloge också till Ingeborg Spiik som mellan sångerna gav bakgrunder och nya tankar kring det som sedan hördes. Ett viktigt bidrag till helheten.
Ingmar af Hällström

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln