Tom Simola 10.03.2018 00:01

Folktinget arrangerade den här veckan ett seminarium om tvåspråkiga skolor. Tanken om tvåspråkiga skolor låter ju väldigt behändig, åtminstone om man låter bli att tänka till slut. Överlag finns det orsak att fundera på vad man avser med tvåspråkighet.
Som individer har vi alla ett officiellt modersmål, enskilda personer kan i praktiken ha två eller flera modersmål. Utgångspunkten enligt grundlagen är att Finland har två nationalspråk, finska och svenska. Enligt samma lag ska befolkningens kulturella och samhälleliga behov tillgodoses enligt lika grunder.
Genom att tala med människor, kan man lägga märke till hur olika världen kan se ut, beroende på vem som betraktar den. I många finlandssvenska sammanhang kan det vara svårt att förstå att en stor andel av landets befolkning upplever svenska som någonting främmande, nästan exotiskt ibland. Vad som står i grundlagen om två nationalspråk är inte så bekant för alla i vårt land. Det stora antalet tvåspråkiga familjer har också gjort att diskussionen om tvåspråkiga skolor intensifierats.
De traditionella svenska landsbygdsmiljöerna och omgivningarna, där man kunnat växa upp och leva på svenska krymper. Det här sker i Åboland och Nyland, medan Österbotten är mera stabilt. Grovt sett kan vi dela in de finlandssvenska miljöerna i landsbygd, stad och enstaka svenskspråkiga i helfinska miljöer.
Landsbygden och skärgården har ännu en ganska klar språkstruktur, där utgår man från att vardagen ska fungera på svenska. Med utomstående ögon kan man i vissa fall nästa se dessa områden som svenska reservat, men så att de finskspråkiga inslagen ökar även där. En krympande befolkning ställer krav på nya lösningar och då låter tanken på en tvåspråkig skola som en ypperlig lösning.
Städer som Åbo och Helsingfors är officiellt tvåspråkiga, men de finska inslagen i vardagen är klart dominerande. I dessa städer finns starka finlandssvenska institutioner i form av högskolor och föreningar. En Åbobo som jobbar eller studerar vid Novia eller Åbo Akademi kan, om hen så väljer, ganska långt leva sitt liv på svenska. I övrigt är nog Åbo i praktiken en mycket finskspråkig stad. En tvåspråkig skola i denna omgivning, utmynnar snabbt i en finskspråkig vardag.
Språköarna Björneborg, Tammerfors, Uleåborg är exempel på orter där det svenska inslaget är och förblir litet, men ändå viktigt. På dessa orter är det svenskspråkiga helt integrerade i den finskspråkiga vardagen. En tvåspråkig skola skulle slutligen utarma svenskan. Här betyder tvåspråkighet endast det att man alltid byter till finska, då man lämnar klassrummet.
Eftersom Svenskfinland är flera olika verkligheter, beroende av vilken del vi råkar prata om, ter det sig nästan omöjligt att skapa en optimal och enhetlig modell av en tvåspråkig skola. När man funderar på helt praktiska saker så är då tanken att undervisa i matematik på svenska och i geografi på finska? Att hitta lärare för denna typ av språkhybridskolor är också en utmaning, kanske omöjligt.
Långt ifrån alla elever går genom den grundläggande utbildningen med enkelhet och glans. För många är skolan en kämpig tid. Ska vi då ytterligare öka svårighetsgraden? Allt tyder på att tvåspråkiga skolor skulle öka riskerna för utslagning. Trots att Finland har fina placeringar i PISA-undersökningar, har drygt 10 procent av 15-åringarna lässvårigheter.
Det måste gå och är absolut önskvärt att öka interaktionen mellan de som talar svenska och de som talar finska i vårt land. Det här går att göra utan att skapa hybridskolor. Staten har en förmåga att ganska ofta förnya läroplanen. Inom ramen för nuvarande lagstiftning, system och läroplan, är det fullt möjligt att stärka tvåspråkigheten i våra skolor.
Tidigare fanns det nivåindelningar i vissa ämnen och genom att återinföra en utvecklad modell av nivåindelningarna har den som vill och kan, möjlighet att fördjupa sig till exempel i det andra nationalspråket.
Tvåspråkig börjar redan vara ett omodernt begrepp och ett förlegat sätt att identifiera sig som. Den generation som nu går i skola eller studerar är polyglotter, engelskan är vardag och även andra språk har fått en starkare roll.
Skolans uppgift är att få eleverna att inse att det har en viss betydelse i vilken ordning man placerar bokstäver och ord för att bilda meningar. Den här uppgiften, plus en hel del andra uppgifter som skolan har, underlättas inte av att man skapar hybridskolor, vars målsättning är relativt diffus.
Vem har behov av och skulle ha nytta av tvåspråkiga skolor? Svaret är inte givet. Svenskfinland har i alla fall inget att vinna på att skapa villervalla i skolvardagen. Tvåspråkiga skolor är en vacker tanke och får gärna så förbli.

Tom Simola
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln