Krönika: En hunger att mätta
Revansch i sinnet. Éric Perrin (10) och guldhjälmen Tomi Kallio jagar nya poäng då serielunken övergår i ett rafflande slutspel. Foto: Mats Lundberg
På lördag med start klockan 17 på sex orter spelas man undan de sista matcherna i årets grundserie. Redan efter tisdagens seger i förlängning över jumbon Sport, stod det klart att TPS upprepar sin andra plats från i fjol.
Under förre tränaren Ari-Pekka Selins två säsonger i Åbo lyckades han vid bägge tillfällena lotsa ett då oerhört svältfött TPS till slutspel. Väl där tog det roliga slut då först Kärpät och sedan HIFK hann först till erforderliga fyra vinster i kvartarna.
Nu med Kalle Kaskinen som ansvarig i båset gör det pånyttfödda TPS ett tredje försök att slå sig in till spel om medaljer.
Något definitivt besked om vilket lag som 20 mars anländer till Åbohallen för den första kvartsfinalen kan inte fås förrän nästa vecka. Men av allt att döma blir det någon ur trion SaiPa, Ässät och Lukko.
Alternativen skulle alltså vara att möta en av västkustrivalerna med korta resor till Björneborg eller Raumo. Eller också den betydligt längre vägsträckan till Villmanstrand där SaiPa häckar.
Det skulle naturligtvis inte falla någon in att öppet plädera för vilken motståndare man föredrar. Plattityder i stil med att vill man vinna måste man kunna slå ut vem som helst, är nästintill heliga i dessa sammanhang.
Jag är ändå övertygad om att ifall man i TPS-lägret hade tillåtelse att ärligt besvara frågan skulle en överväldigande majoritet välja Ässät eller Lukko.
Dels lockar ”kvartersgängen” fler åskådare till Åbo, dels har TPS plusstatistik mot båda två. De interna mötena med SaiPa visar ett facit på tre förluster mot bara en seger. Det första av nederlagen kom efter straffar. Men ändå.
Oberoende vem TPS ska upp mot har de svartvita den föga avundsvärda uppgiften att bära favoritskapet. Egentligen borde det vara en fördel att folk tror på en, men i ishockey har det ofta förvandlats till en tung last att släpa på.
Minimikravet är likväl att TPS den här våren överlever sin kvartsfinal. I en lång bäst av sju-serie tar man sig vidare om man spelar på sin egen nivå som är avsevärt högre än något av alternativen i första omgången.
I en eventuell semifinal vore utgångsläget perfekt då laget i kombination med en erkänt hög lägstanivå inte nödvändigtvis behöver gälla som favorit längre. Nykorade CHL-mästarna JYP för att inte tala om dubbla titelförsvarana Tappara har absolut mer rutin av att lira slutspelshockey än TPS.
Drömscenariot är att kunna slå ur underläge trots att resultaten i vinter visat att både trean och fyran i grundserien när som helst går att besegra. Mot Tappara har TPS vunnit säsongens samtliga fyra matcher, mot JYP står det 2–2 i inbördes segrar.
Att någon av dem dyker upp i den där semin som i år måste bli verklighet, är en högst plausibel gissning. Med det sagt utgår jag självfallet från att suveräna serievinnaren Kärpät också är med i det skedet. Men på den andra halvan i slutspelsträdet.
TPS har nu matchledigt i elva dagar i väntan på en motståndare. Den tiden måste användas på bästa sätt: att behandla lindrigare skador så att så många som möjligt är kuranta då allvaret inleds, att hitta den rätta balansen mellan träning och vila. Och framförallt att mentalt förbereda truppen på det som nu stundar.
Det ser onekligen intressant ut. Laget har större djup jämfört med vid ligastarten i september, de yngre spelarna har tagit stora kliv under säsongen och är bättre nu än förra våren. Ingen av veteranerna har heller visat några tecken på att tackla av.
Centeravdelningen är bra mycket starkare än i fjol då till slut en alltför tung börda klistrades på Éric Perrin. Nu finns både Ilari Filppula med det högsta poängsnittet i laget och Oula Palve som kom in från HPK under OS-uppehållet.
Även backbesättningen uppvisar en större bredd. Henrik Tallinder och powerplay-specialisten Ilkka Heikkinen är kvar. Men i år finns också Lucas Ekeståhl Jonsson och Olli Juolevi att tillgå. Bra som komplement är Mark Fraser med sin fysiska spelstil. Även om han dragits med en del skadebekymmer på sistone.
Absolut viktigast då man går in i ett slutspel är att man har många spelare med kapacitet att avgöra jämna drabbningar. För jämnt kommer det att bli då siffrorna efter 60 seriematcher nollas och en fin placering endast är värd en sketen hemmamatch mer än motståndaren.
Låt oss hoppas att TPS gjort sin läxa väl efter det lika snabba som snöpliga sortin mot HIFK förra våren. Den gången lyckades helsingforsarna efter två förluster på bortais neutralisera första formationen med Perrin och Tomi Kallio.
Resten blev en enkel match för rödtröjorna. Efter den smällen fanns bara en tom känsla innanför hjälmarna på Åbospelarna. Samtidigt som första fröet till en revansch såddes. En stark längtan till upprättelse har grott under hela säsongen.
Äntligen är det dags att göra upp räkningen med det förlutna.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.