Bönen, relationerna och den kristna vardagen
Stora frågor och vardagsliv. Sofia Torvalds reflektionsbok är både konkret och intellektuell. Bönen är ett återkommande ämne.
Stora frågor och vardagsliv. Sofia Torvalds reflektionsbok är både konkret och intellektuell. Bönen är ett återkommande ämne.
Två kors och en fisk
av Sofia Torvalds
Omslag: Ida-Maria Wikström
Fontana Media, 2017
157 s.
I en passage i Sofia Torvalds bok ”Två kors och en fisk” beskrivs hur hon lunchar med en radiojournalist för att idéa om deltagare i ett kommande livsåskådningsprogram: ” Men kom ihåg, sa jag, att de måste vara intelligenta. Och snabba i tanken också. Absolut inga tradiga typer, och inga mansplainers. Men framför allt: skarpsinniga och klartänkta, skärpta och smarta.”
Hon tar i så starkt för att försöka motverka bilden av kristna människor som mindre av allt det där, mindre fiffiga. Boken börjar med frågan hur det är att leva ett kristet liv, men det som genomsyrar hela framställningen är bönen, vad bön kan vara, hur man kan be och i vilken form man får det man ber om – om man överhuvudtaget får ett identifierbart bönesvar.
Boken är också tillägnad den bönegrupp författaren är en del av. Men den får just inget utrymme i texten, som inriktar sig på det individuella livet, där bönen är en del av det djupast personliga. Mig tilltalar också tanken att bön och meditation inte är något som är förbehållet kristen trosutövning, utan är ett sammanbindande element för många religioner. Men Sofia Torvalds håller sig till sitt eget böneliv som har kristna förtecken.
Det finns en uppriktighet i anslaget som väcker läsarens förtroende. Beskrivningar av kristet liv tycker jag ofta har impregnerats med ett allmänt positivt tänkande. Därför är det befriande att läsa kapitel som problematiserar, som har krassa överskrifter som ”Jobbiga andra kristna” (och givetvis ”Jobbiga ateister”).
Boken är indelad i tre delar och följer i viss mån Sofia Torvalds biografiska liv. Det slår en också att våra dagars uppdaterade uppbyggelselitteratur är förankrad i vardagen, men den understryker också att det under det triviala, allt som måste göras, finns något annat och djupare – också utanför den omedelbara mänskliga gemenskapen, som är ganska många förunnad.
Det finns ju en aldrig sinande bokutgivning som rör vid detta utan att kalla det Gud eller ens Livets mening. Och hela självhjälpsbranschen kan – enligt min uppfattning – kräva en minst lika stor portion tro som någonsin religionen. Sofia Torvalds går inte på några billiga resonemang.
Hennes bok utgår inte heller från en abstrakt teologisk diskussion, men den kan röra sig mot den. Citaten kan då lika väl hämtas från skönlitteratur som från kristen fromhetslitteratur. Nämns bibelläsning är det ofta Psaltaren som gäller.
”Närvaro” är ordet för dagen. För en reflekterande kristen är tillägget Guds närvaro, och bäst gestaltas den också hos Torvalds i den övergripande dialog som kallas bönen. Den kräver också aktivt deltagande – och tid.
Boken håller sig programmatiskt undan svulstiga eller förenklande bilder för gemenskapen med Gud. Sådana är de nyfrälstas privilegium. Sofia Torvalds gick in för ett medvetet kristet liv för tjugo år sedan. Perspektivet på frågorna är till en stor fördel.
Amanda Audas-Kass gav ut sin andra bok. Den har bloggens avrundade retorik, men rör ibland vid riktigt brännande saker.
Till den lilla människan intill
av Amanda Audas-Kass
Omslag: Lena Malm
Fontana Media, 2017
111 s.
Vardagen får ännu större plats i Amanda Audas-Kass betraktelser i ”Till den lilla människan intill”, som är hennes andra bok, som utgår från ett slags bloggestetik, fast utan alla familjebilderna. Den går in i de religiöst färgade frågorna via relationerna, och relationerna är skildrade med den retoriska intimitet som är representativ för bloggskrivandet.
Det lockar till identifikation, ger ett slags närhet. En som inte vuxit upp med uttrycket lägger märke till den accentuerade jag-formen, och att inläggen kan avslutas precis innan de börjat bränna för mycket. En trogen bloggföljare vet ändå att fortsättning kan följa redan nästa dag, att man kan läsa in en gränslöshet i själva formen.
Men ibland tränger glöden igenom, till exempel i den korta passagen där familjen mår bäst av att fly till gudstjänsten för att barnen bråkar så förbaskat hemma, eller där skribenten blir ifrån sig över skoningslösa nätkommentarer kring en av de frågor som delar kyrkan, samkönade äktenskap.
Konsten att dela en stor eller liten gemenskap där det gnisslar, eller där människor har diametralt olika inställning till viktiga värdefrågor, är något som tangeras i bägge böckerna. Det förväntas av en (kristen) att man ska lägga manken till, men kan vara svårt intill oöverkomlighet.
Båda författarna kommer att gästa Åbo svenska församlings fasteserie om tro och kyrka, Sofia Torvalds redan i dag.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.