Dan Lolax 28.02.2018 04:00

”Vatten, vatten överallt, men inte en droppe att dricka.”
Nej Korpoborna är knappast, efter helgens avbrott i vattendistributionen, lika utsatta som sjömannen i poeten Samuel Taylor Coleridges verk ”Sången om den gamle sjömannen”.
Men citatet fångar trots det den till synes paradoxala situation som uppstår när rören i det moderna samhället springer läck.
Vattnet, det som vi (i vår del av världen) tar för givet trots att vi inte kan leva utan det, finns inte längre på en kranvridnings avstånd – inte ens på en ort omgiven av vatten.
Det var i söndags som ledningen som går från vattenverket i Rosklax mot kyrkbyn grävdes sönder när en annan nödvändighet – eltillförseln – skulle tryggas.
Otillförlitliga kartor över exakt var i periferin som ledningen går gör att liknande incidenter är att vänta, säger ledande serviceman Magnus Lundström:
– Man trodde aldrig att det skulle grävas något där och kartan har inte uppdaterats. Det är en gammal karta som inte är så exakt. Det räcker med att röret gör en krok på grund av en sten så blir det fel.
I går meddelade Pargas stad att distributionen av hushållsvatten i Korpo centrum återgått till det normala, tack vare att man använder sig av anläggningen i Verkan.
Situationen är med andra ord långt ifrån katastrofal, men det till trots är det inte smickrande för något samhälle att förlita sig på vad tidigare generationer trott eller inte trott om något så viktigt som invånarnas tillgång till vatten.
De senaste åren har vattennätet i Korpo drabbats av en rad problem. Förutom läckor har det handlat om tekniska problem. Det har också hänt att grundvattnet sinat på grund av torka och förhöjd konsumtion.
Uppmaningar från stadens håll om att minska vattenkonsumtionen har lett till kritik om en förfördelad skärgård.
Det finns skäl att komma ihåg att Pargas stad har investerat i vattentjänsterna ute i skärgården och de senaste somrarna i Korpo har förlöpt utan större kriser.
Å andra sidan är tillgången till dricksvatten inte problem – tills den är det.
Det vill säga att Pargas stads sätt att garantera vattentillförseln betygssätts inte på basis av de många problemfria dagarna, utan utgående från när rören springer läck eller när grundvattnet sinar.
Caruna beskylls för det senaste missödet och Pargas stad ser det inte som ekonomiskt försvarbart att uppdatera gamla kartor. Men i den mån det finns vita fläckar på kartorna över hur vattenledningarna är dragna gör staden klokt i att åtgärda det. Det gäller givetvis inte enbart för Korpo, utan också de övriga skärgårdsdelarna.
Vatten – inte bara tillgången till det utan också dess pris – är ett återkommande diskussionsämne och, förstås, inte bara i Pargas (även om staden har ett av de högsta vattenpriserna i landet).
Produktionen av konstgjort grundvatten till regionen – som hämtas från Kumo älv och renas, kemiskt och genom Virttaa ås – var under en lång tid ett upprivande samtalsämne, också bland beslutsfattare i Åbos kranskommuner, inklusive Pargas, eftersom projektet blev en större investering än beräknat.
Delägarskapet i Turun seudun vesi (TSV) innebär dessutom att kommunerna betalar för rördragningar som de inte har någon direkt nytta av.
Den debattstormen har bedarrat, men om grundvattenproduktionen stöter på motgångar eller igen hamnar i ett ofördelaktigt ljus kommer gamla argument om hur TSV:s barn borde ha kastats ut med badvattnet att dyka upp.
Därför är det bra att upprätthålla en informativ och balanserad diskussion om vattnet.
En diskussion där kommuninvånarnas rätt till rent dricksvatten inte undermineras av konstaterandet att i Finland har vi det rätt bra ställt i det avseendet.
En diskussion som påminner om systemets sårbarhet, och om hur viktigt det är att responstiden är kort när systemet brister.
Rörläckaget i Nousis, som ledde till att avloppsvatten blandades med dricksvatten, med hundratals sjukdomsfall som följd, påminner oss om det.
Vad vattnet kostar för den enskilda kommuninvånaren – inklusive den skattebörda som investeringar innebär – är en del av diskussionen.
Men frågan om varför vattnet kostar – varför vattnet måste få kosta, och hur stor den kostnaden är i relation till alternativa, mindre pålitliga vattentillgångar – är minst lika viktigt.
Här gäller det att öppna upp allt det som krävs för att man utan problem ska kunna tappa upp ett glas vatten, eller ta en dusch eller spola toaletten.
Ta Virttaa ås-projektet som ett exempel. Att leda råvatten genom förreningsbassänger, en ås och över hundra kilometer rör är stor ingenjörskonst.
Förutsättningarna för en balanserad diskussion förbättras om dylika projekt förklaras för den breda allmänheten. Lärare i vetgiriga skolklasser kan ta detta som en hint.

Dan Lolax
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln