Att ångra sig ens lite emellanåt tror jag bara gör oss gott, då anstränger vi oss kanske lite mer nästa gång.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Jag ser premiären av Åbo Svenska Teaters musikalsatsning Piaf – jag ångrar ingenting, en pjäs jag varmt kan rekommendera men redan under föreställningen hakar jag upp mig på sången som pjäsen mer eller mindre bygger på; Non, rien de rien, non je ne regrette rien! Vadå ångrar ingenting?
En kort tid efter att jag sett pjäsen läser jag en tidningsintervju där personen ifråga påstår att hen inget ångrar i sitt långa liv. Det där är lögn, tänker jag spontant. Min följande tanke är att den intervjuade måste ha levt ett väldigt tråkigt liv om det inte finns en enda sak att ångra men jag kan ju förstås ha fel.
Personligen ångrar jag speciellt två stora saker i mitt liv: att jag inte lämnade ett destruktivt äktenskap betydligt tidigare och att jag tog på mig så många extra arbetsuppgifter att jag jobbade mig sjuk för en arbetsgivare där otack minsann var världens lön.
Båda dessa upplevelser knäckte mig totalt för en tid och jag trodde aldrig jag skulle komma vidare men människan är märklig såvida att vi kravlar oss upp igen, på sätt eller annat, även om det tar tid, ork och energi. Och, otroligt nog, är jag idag starkare, modigare och, vill jag tro, smartare på grund av dessa upplevelser.
Jag är inte längre så naiv att jag tror gott om alla människor utan har istället lärt mig se när folk är falska eller inställsamma. En sådan insikt behöver man inte ångra att man anammat.
Det finns även saker jag ångrar i positiv bemärkelse, om nu det är möjligt. För ett antal år sedan åkte jag ensam till Los Angeles, skräckslagen och förväntansfull, och fick uppleva min mest kreativa och effektiva period någonsin. Ändå ångrar jag att jag inte hann med ännu lite mera, skrev och upplevde mer och träffade ännu fler intressanta personer, läs: intervjuade.
Det fanns alla möjligheter men tiden räckte inte till. Ändå har jag från denna period fortfarande kunnat ösa upplevelser, texter och minnen som jag använt i mitt skrivande så sent som under förra året. Men jag har också ångrat att jag inte under min vistelse besökte vissa delar av Kalifornien, träffade en viss sorts människor eller upplevde sådant som bara går att uppleva där. Även om jag minsann fick uppleva en hel del.
Vraiment, je regrette bien.
Men ånger är inget som för våra liv framåt, att gräva ner sig i ånger gör ingen glad och leder inget liv vidare. Men att ångra sig ens lite emellanåt tror jag bara gör oss gott, då anstränger vi oss kanske lite mer nästa gång.
Med åren har jag lärt mig att be om ursäkt för ord jag ångrat att jag sagt. Det är ofta tystnaden efter ord man ångrat att man sagt som man får ångra mest. Men att prata med andra, ibland okända, är ändå något jag sällan har behövt ångra. Tvärtom har det kunnat ge uppslag till många nya kontakter eller till och med texter.
Jag ångrar absolut inte att jag tog emot erbjudandet att börja skriva kolumner för ÅU och ser fram emot att dryfta aktuella ämnen i en form jag inte prövat tidigare.
Personligen har jag tänkt ångra mig lite mindre under 2018 och kanske rentav, mot slutet av året, sjunga med i Piafs berömda melodi. Je ne regrette…
Ann-Helen Berg
Frilansskribent, pol.mag. Lever skrivande, läsande och resande. Bor i Åbo och Borgå.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.