Sebastian van Breemen från Åbo blev vildmarksguide i Sydafrika: Är det tur eller skicklighet som hållit mig helskinnad?
Medan jag vistats i Sydafrika har jag upptäckt häpnadväckande många olika kulturer, människor från alla hörn av världen, politiska konflikter samt den oförglömliga naturen som nu är min arbetsplats.
I tre år har jag försökt lära mig så mycket som möjligt beträffande flora och fauna, om ofattbart majestätiska däggdjur, reptiler, fåglar, insekter, fiskar samt biologi och geografi.
Jag har varit nära att bli anfallen av elefanter, bufflar och noshörningar.
Ett tag befann jag mig omringad av drygt ett dussintal lejon med deras ungar.
En annan gång fick vi övernatta mitt i savannen när vår Toyota bröt ihop.
Har det varit tur eller skicklighet som hållit mig helskinnad. Antagligen har båda spelat en betydande roll.
Då jag ännu bodde i Åbo, 23 år gammal , var mina framtidsplaner minst sagt diffusa.
Året var 2014, strax före jul, när jag satt hemma och väntade på ett svar från en naturskola i Sydafrika i hopp om att jag skulle bli antagen.
Länge hade jag drömt om att få åka utomlands, göra något meningsfullt, detta kunde vara min chans. Jag hade tidigare kontaktat skolan, och verifierat att det verkligen var ett ställe där de skolar unga vuxna till vildmarksguider på hög nivå. Jag skickade in alla mina papper; betyg från gamla skolor, arbetsintyg och erfarenheter samt mina certifikat från armen där jag vistats ett år. En månad senare kom ett mejl från skolan: jag hade blivit antagen! Jag skulle nu bli en studerande i Bhejane Nature Training, i Kwa-Zulu Natal regionen i Sydafrika.
Två månader senare steg jag av flygplanet efter en 24 timmars resa med pick och pack, och kände för första gången den gassande solen samt den otroligt fuktiga luften som kom med på köpet. Härligt!
De första stunderna på södra halvklotet var en total kulturchock. I mina ögon verkade allt kaotiskt. Människor som vallade sina getter på gator,sönderfallna bilar, skräp överallt och fattigdomen som var påfallande. Finland kändes nu väldigt långt borta. Jag hade länge sökt efter ett ordentligt äventyr, men var detta aningen dramatiskt?
Sebastian van Breemen.
De första två åren tillbringade jag med Bhejane Nature Training, nära Afrikas äldsta och mycket välkända nationalpark – Hluhluwe-Imfolozi. Skolan befann sig på ett inhägnat område på 100 hektar, mitt ute i den afrikanska ”bushen”, inte långt borta från den Indiska oceanens kust. Tillsammans med ett 50-tal andra elever, bodde vi under lianer och mangoträd, omringade av olika slags antiloper och zebran, medan vi lärde oss så mycket som möjligt om naturen runtom oss.
Vi började med teori i klassrummet (3 väggar med ett vasstak), där vi först gick igenom allmän kunskap om landet. Senare blev det dags att lära sig baskunskaper om flora och fauna. Det var mycket att ta in, då allt var så nytt.
Så småningom blev inriktningen mera praktisk.
Raka vägen från klassrummet, gick vi tvärs över landningsbanan som delade upp vårt lilla reservat ut i naturen. Vi började samla blommor, kvistar, löv, insekter, sand och mycket mer, för att sedan gå tillbaka till klassrummet, slå upp våra böcker och identifiera vad vi hade framför oss. Det var såhär vi lärde oss.
Vi tog våra ryggsäckar, böcker samt kikare, och följde våra utbildare för att fördjupa oss i vår miljö. Vi stiftade praktisk bekantskap med elefanter, noshörningar, flodhästar, lejon, vildhundar, leoparder och geparder.
Tillsammans med de andra eleverna observerade vi rovdjur som jagade växtätare, elefanter som skuffade ner hela träd och dominanta bufflar som rammade varandra över parningsrättighet till honorna.
Den stora mängden information och kunskap vi tog in kändes ibland övervälldigande, men jag insåg snabbt att just där ute, i obeskrivligt vackra omgivningar, fann jag en sorts ro jag alldrig tidigare hade känt.
Numera hittar man mig vid HillsNek Safari Camp, på Amakhala Game Reserve, ett naturreservat nära Port Elizabeth.
Min arbetstitel är vildmarksguide, och jag ägnar mina dagar till att ta ut kunder på minnesrika safarin, där vi tillsammans beskådar de sydafrikanska landskapen. Möjligheten att demonstrera ”det vilda” för människor som aldrig upplevt något liknande tidigare är en oerhört givande sysselsättning.
November 2010 grundande min nuvarande chef Chipembere Rhino Foundation. Det är en icke vinstdrivande organisation, som fokuserar på att förse olika reservat i södra Afrika med bättre träning för APU (Anti-poaching Unit) och K9 enheter (hundar), spårningskragar, avancerad utrustning samt noshörningsprocedurer.
Den insikten fick mig att starta ett välgörenhetsprojekt som handlar om att skydda den allvarligt utrotningshotade noshörningen.
Jag har utvecklat ett stort intresse för fotografi, och vi säljer nu mina foton i vårt camp. Bilderna är tagna på djuren som fritt rör sig omkring inom Amakhala. I vårt förråd har vi en samling bilder som väntar på att bli sålda till våra gäster.
All vinst går till CRF, som slutligen används på vårt reservat, för att skydda våra värdefulla djur, speciellt noshörningen. Sedan slutet av augusti har vi sålt för circa 3500 euro, och summan stiger stadigt. Jag har nyligen diskuterat med både land- och hotellägare, och inom kort kommer projektet att sprida sig till sju andra hotell, som också befinner sig på Amakhala.
Sebastian van Breemen säljer en del av sina bilder till förmån för ett välgörenhetsprojekt.
Sebastian van Breemen säljer en del av sina bilder till förmån för ett välgörenhetsprojekt.
När jag först anlände till Sydafrika, kände jag förhållandevis starka, omtumlande känslor och övervägde ett antal gånger det kloka i mitt beslut till detta äventyr. Jag var oändligt långt borta från mitt hemland och allt som kändes tryggt. Med tiden mötte jag ändå av fantastiska människor, fick insikt i deras seder och vanor och språk.
Att jag dessutom får arbeta i enomgivning som är unik och komplex i sin biodiversitet och där jag hela tiden lär mig nytt, känns nästan som en gåva!
Mina planer framöver är ännu oklara, men jag vet att jag snart nått en punkt där jag vill fortsätta mitt äventyr norrut, mot Centralafrika, där jag kan fortsätta min karriär som vildmarksguide.
Sebastian van Breemen
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.