Bokrecension: Litteraturens lekfullhet – historiens sorg
Mot Moskva. Thomas Wulffs romantrilogi, där den fiktiviserade versionen av orientalisten Ivar Lassy har huvudrollen, får sitt slut i tredje delen, som har den olycksbådande titeln ”Otack är världens lön”. Stilen är uppsluppen, men grundtonen har ett stort allvar.
Otack är världens lön. Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv
av Thomas Wulff
Omslag och grafisk form: Anders Carpelan
Schildts & Söderströms, 2017
208 s.
Tredje delen i Thomas Wulffs trilogi, där den föga kända finländska orientalisten och revolutionären Ivar Lassy är huvudperson, heter ”Otack är världens lön” och har en rad omständliga undertitlar: ”Fragment, incidenter och andra fantasier ur Ivarlassys liv. Volym III. Mandom. Senare delen”.
Titeln ger ifrån sig en läsanvisning. Redan sammanskrivningen av huvudpersonens namn visar ju att man manipulerat, satt in honom i ett sammanhang där man kanske inte kan lita till hundra procent på text och berättare. Som läsare rör man sig på ett gungfly, det förstår man ganska snart, trots att texten försöker pumpa upp sig med fotnoter, parodiska – eller blodigt parodiska.
Men hänvisningarna kan också äga sin riktighet, att något ser osannolikt ut ur vår horisont betyder inte att det inte skulle ha inträffat. En av de stora frågor romantrilogin brottas med är också gränsdragningen mellan fakta (eller ska vi säga historieskrivning?) och fiktion.
Wulff ruggar upp gränsen, han visar på att historien (också den litterära) alltid väljer vad den visar fram. Själv är han massivt påläst. Hade konstellationen i ett visst historiskt ögonblick sett annorlunda ut hade det återberättade fått en annan karaktär. Det låter som en enfaldig sanning, men en mer påträngande konsekvens hade varit att vissa kanske fått leva, däribland kanske Ivar Lassy.
Ivar Lassy föddes 1889 i Baku, arkebuserades 1938 i Stalins utrensningar. Däremellan hann han utmärka sig som egensinnig vetenskapsman, som vänsterradikal publicist och revolutionär i Finland. I början på 1920-talet tog han sig över gränsen till Sovjetkarelen och arbetade för folkrepublikens bildning under Edvard Gylling.
Trilogin som började i ”En hjälte för vår tid” (2006) med Ivarlassys ungdomsår har nu hunnit samla på sig en uppsjö namn och episoder. Vissa känner man igen från historieböckerna, kanske från deras utkanter. I utkanterna hittar man också författarens största intresse. Men vissa bipersoner är ganska berömda, som till exempel Richard Sorge, revolutionär från Berlin som blev sovjetisk mästerspion i Asien. Richard fanns med redan i del ett, som Ivarls vän Ika.
Thomas Wulffs framställningsteknik lutar ofta mot kollagets. Episodberättandet är legio: ”Samtidigt i Frankfurt …” . Berättelsen är aldrig stillastående, den kan röra sig över biografipastischen och pojkboken och spionberättelsen på samma sida om det vill sig.
Om den mellersta delen i trilogin, ”Med bästa vilja i världen” (2012) sa en recensent (Tom Karlsson i Ny Tid) att han under läsningen kommit att tänka på filmen ”Picassos äventyr”. Det är en fyndig liknelse, och kan också få gälla delvis för trilogins avslutande del.
Berättelsen kan man också föreställa sig som grafisk roman, personerna har så tydliga konturer, ibland på gränsen till karikatyr, och dialogen är ofta upplyft som om den satt i en pratbubbla.
Men det är en kommentar som inte betyder att jag skulle vilja att berättelsen lämnar sin verbala form, inte alls! Fast det visar sig, när man börjar nosa lite närmare, att en av personerna Ivarlassy möter i Sovjetunionen är amerikanen Mike Nomad, tvättäkta seriefigur, och en hjälte av 1930-talet.
Blandade känslor kan inta en då man läser de första kapitlen som är situerade i Sovjetkarelen och tangerar de blytunga öden som man nyligen läst om eller sett på bio (i Sirpa Kähkönens ”Granitmannen” och Antti-Jussi Annilas ”Ikitie/Den eviga vägen”). Får approachen vara hur glättig som helst?
Svaret är att förhållningssättet ju är långt ifrån aningslöst. Vi vet i dag hur det gick för Finland och för Sovjetunionen, i stort sett. Berättelsen spelar på alla tillgängliga strängar mot detta relativa facit, den skapar en räcka bilder i ett påträngande presens, fullt av detaljer, allt från första kapitlets last av febertermometrar med adress Sovjetkarelen, till de märkliga vändningar spionhistorien med Richard Sorge tar sig mot romanen slut. Spionhistorier lever ju på detaljer och på uppmärksamhet och handlingskraft i situationen.
Språket följer med i svängarna. Det kan vara högtravande med ”enär” och ”emellertid” som frekvent bindemedel, och vissa stycken är så långa att man får komma ihåg att andas under läsningen. Men det kan också röra sig blixtsnabbt, i ordvalet, till exempel. Man ”fenar sig fram” i en folksamling, en mustasch är själv ”rakbladsvass”.
Wulff mixtrar gärna med språket på alla nivåer, från de barnsligaste till de subtilaste och intellektuella. Språket ger sig hän åt lekfullheten – och tvärtom. Berättelsen ställer krav på sina läsare, den återtar i själva verket de krav som litteraturen har rätt att ställa. Allt ska inte serveras lättsmält, allt ska inte tas bokstavligt. En roman får utmana sin läsare, invagga i osäkerhet.
Det finns en melankoli och en sorg som lägger sig mellan raderna på väg mot upplösningen. Jag blir rörd till tårar av berättelsens sista liknelse: Ivarlassy står inför dödsdomen, minns i en drömlik blixt hur han visat någon hur man bygger en snölykta, hur snöbollarna ska skydda ljuslågan därinne.
Den episoden är placerad så att den, utan att behöva säga något utöver det den gestaltar, blir en hyllning till humanismen, till välviljan, om den än drunknar i våld. Och hur det än var, hur berättelsen än kryssat fram mellan sant och falskt i historiens grymhet och röra och rörlighet, har Thomas Wulffs trilogi om Ivar Lassy ändå kvar ett litet, men iakttagbart, hopp.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.