I nationens tjänst
KRÖNIKA. Då Finland i dag firar 100 år som självständig nation, bjuder ÅU på en tillbakablick över hur mycket idrotten betytt för att internationellt marknadsföra och sätta en ung nation på kartan.
Landets historia består inte enbart av blodiga krig, Kalevala, finsk mytologi, Runeberg, poeter, författare, presidenter eller Nokia. Nästan lika stor inverkan på den nya nationens framväxt som identitetsskapare har alla våra forna och nutida idrottshjältar.
Det är skäl att påminna att finländare tävlande under rysk flagg höll sig framme på den olympiska scenen redan ett decennium före självständighetsförklaringen i december 1917.
Verner Weckman blev Finlands förste olympiske mästare då han vann brottningens mellantungviktsklass i London 1908. Två år innan hade han triumferat vid extraspelen i Aten då de moderna olympiska spelen firade sitt tioårsjubileum.
I Stockholm 1912 gjorde fotbollslandslaget succé genom att slå sig ända fram till semifinal efter bragdartade segrar över Italien och kejsardömet Ryssland tidigare i turneringen.
Men det var en löpare vid namn Hannes Kolehmainen som stal showen genom att i samma spel vinna såväl fem-, tiotusen meter som terrängloppet.
Åbobon Paavo Nurmi var i det skedet en 15-åring som hade Kolehmainen som idol. Under 1920-talet skulle han överträffa sin förebild flera gånger om med inte mindre än nio OS-guld.
Nurmi var en egensinnig man som levde renlevnadsliv och underkastade sig nästan omänsklig träning. Samtidigt som ärkerivalen Ville Ritola i Paris 1924 ohotad hemförde 10000 meter före Kimitobördige svensken Edvin Wide, inträffade märkliga saker på träningsanläggningen intill stadion.
Inför ögonen på ett par finska journalister sprang Nurmi ett eget millopp där han inofficiellt klockades för en tid halvminuten snabbare än Ritolas nysatta världsrekord. Det var Nurmis sätt att hämnas på den finska lagledningens beslut att ställa över honom med tanke på kommande lopp.
För en fattig nation i utkanten av ett lika fattigt Europa var Nurmi ett slagträ viktigare än någon samtida politiker.
Mannen och myten. Ingen friidrottare har fler OS-guld än Paavo Nurmi. Foto: Wikimedia Commons
I hopp om att USA skulle utfärda ett nödvändigt lån att få ekonomin på fötter, reste Nurmi över till Staterna där han inför jublande publikmassor avverkade 55 lopp på 100 dagar. USA mjuknade och Finland beviljades sitt lån.
Nurmi förstod att slå mynt av sin häpnadsväckande talang också för egen vinning. 1932, strax innan OS i Los Angeles, diskades han på livstid för brott mot amatörreglerna.
En förbittrad nation utsåg svenske IOK-ledamoten Sigfrid Edström till syndabock. Under flera år hade han lobbat för en diskvalificering av den finska löparguden och domen ledde till en diplomatisk kris mellan länderna. I åtta år låg landskampsutbytet nere och svenskhatet fick ordentligt fotfäste.
Först tjugo år senare, då han vid invigningen på en fullsatt stadion i Helsingfors tände den olympiska elden, återkom Nurmi för en kort stund i offentligheten.
V-kvartetten Väätäinen, Virén, Vasala och Vainio höll de stolta finska löpartraditionerna vid liv under hela 1970-talet. Men ingen av dem har haft samma lyskraft och betydelse som snickarsonen från Åbo.
Med tiden skulle löparna ersättas med män och kvinnor från andra sporter. En lång rad skidåkare erhöll status som nya nationalikoner under 1900-talets senare halva. Speciellt folkkär blev en skäggprydd jätte från Kurikka trots eller kanske tack vare han inte fick vinna ett individuellt guld på OS- eller VM-nivå.
Juha Mieto tog över efter att Veikko Hakulinen och Eero Mäntyranta lagt av som den främste utmanaren till svenskar och ryssar. Mieto var bra men aldrig bäst. Speciellt värkte det i folksjälen när han 1980 förlorade OS-guldet till Thomas Wassberg med marginalen av en en hundradels sekund.
De som i stället nådde längst fram var alla kvinnor. Helena Takalo, Marjo Matikainen och framför allt Marja-Liisa Kirvesniemi som under flicknamnet Hämäläinen vann alla tre individuella OS-distanser i Sarajevo 1984.
Skideran fick ett abrupt slut med dopningsskandalen vid hemma-VM i Lahtis 2001. En blåvit katastrof som i förlängningen ledde till att den nye hjälten Mika Myllylä pliktade med sitt liv tio år senare.
Det tog lång tid för längdåkningen att återhämta sig. Och den lär knappast återfå kärleken och respekten från det finska folket som i fornstora dar.
Eftersom Finland fått allt svårare att hävda sig på den internationella scenen är vi i många fall utlämnade till minnen.
Att den här hundraåringen faktiskt fostrat en backhoppare som Matti Nykänen, en tusenkonstnär som Tapio Rautavaara och mängder med andra spjutkastare, en handbollsspelare som Mikael Källman och fotbollsspelare ur praktiskt taget tomma intet som Jari Litmanen och Sami Hyypiä.
Det finns hur många som helst som likaså borde nämnas, men för ändamålet krävs minst en bok. Låt mig bara konstatera att vi haft tre världsmästare i formel 1, sju dito i rally, en världsrekordhållare i simning i modern tid och världsstjärnor i en aldrig sinande ström i ishockey.
Det första VM-guldet 1995 var hårdvaluta då lågkonjunkturen lamslog oss som värst. Nu önskar sig idrottsfolket att begåvningen i Finland räcker lite längre än att årligen skicka i väg en handfull unga killar till de nordamerikanska rinkarna.
Idrott och Finland blir aldrig lika viktigt som då Nurmi och övriga långskubbare, långt innan teve, härjade på den internationella scenen. Men helt har vi inte ännu inte hunnit ledsna på framgång med globalt eko.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.