De arkeologiska utgrävningarna vid Korsbacka i S:t Karins har gett upphov till ett stadigt flöde av nya vetenskapliga rön. Det senaste tillskottet är en vetenskaplig artikel som slår fast att ett minneskors av trä riggades upp vid samma plats där Ravattula träkyrka fanns i slutet av 1100-talet.
— Vår forskning visar att korsets fundament är från den förra hälften av 1200-talet, vilket tyder på att den lokala befolkningen i Egentliga Finland tog intryck av katolska sedvänjor i ett relativt tidigt skede, säger projektledaren Juha Ruohonen vid Åbo universitet.

I tidigare forskning misstänkte man först att fundamentet skulle ha utgjort lämningar av kyrkans altare, men den teorin har nu förkastats.
— Genom att förena olika vetenskapliga metoder och naturvetenskapliga analyser av de föremål som har påträffats på Korsbacka har vi nu kunnat avskriva den teorin.

Ravattula kyrka övergavs redan 1250

Ruohonens forskningsgrupp har bland annat använt sig av dateringsmetoden termoluminiscens för att tidsbestämma det fundament där det forna korset har varit fastkilat. Enligt dessa analyser är fundamentet av yngre datum än själva kyrkan.
Ravattula kyrka övergavs redan på 1250-talet efter endast cirka 100 års användning. Orsaken till uppbrottet var att den katolska kyrkan upprättade en stark centralorganisation där mindre träkyrkor av Ravattulas storlek inte längre fyllde sin funktion i det nätverk av sockenkyrkor som byggdes ut i de finska kustområdena.
— Minneskorset har varit tre till fyra meter högt och tack vare Korsbackas topografi har det varit fullt synligt i de närliggande grannbyarna Littois, Kurala och Kausela.
Enligt Juha Ruohonen visar de arkeologiska fynden att minneskorset upprätthölls av kyrkan och de lokala invånarna på Korsbacka i Ravattula åtminstone fram till mitten av 1600-talet.
— Syftet med att upprätthålla ett minneskors var att berätta om platsens centrala betydelse för kristendomen. Det här gjorde man i hundratals år efter att träkyrkan hade övergivits.

Katolska traditioner

Sedvänjan att upprätta minneskors på heliga platser var intimt förbunden med katolicismen. Trots att Gustav Vasa genomdrev reformationen på 1500-talet levde minneskorsen vidare på olika håll i de centrala och östra delarna av Finland till 1700-talet. Enligt arkeobotanisten Mia Lempiäinen-Avci har de finska minneskorsen oftast byggts av virke som tillverkats av björk eller tall.

De katolska sedvänjorna var ett irritationsmoment för många lutherska präster och biskopar som betraktade minneskorsen som förlegade påminnelser om att vanligt folk inte hade tagit till sig reformationens nya läror.
— Till exempel biskop Isak Rothovius förfasade sig över den utbredda användningen av minneskors och krucifix när han höll sitt tal i samband med invigningen av Kungliga Akademien i Åbo 1640.

Platsens namn, Korsbacka eller Ristimäki, myntades redan på medeltiden och har levt vidare till modern tid, trots att det kollektiva minnet bleknade och ortsborna glömde bort att det hade funnits en träkyrka på samma plats. Det saknas också skriftliga källor om minneskorset i Ravattula som skulle ha bevarats för eftervärlden.

900 år gamla tänder analyseras i USA

På Korsbacka finns däremot ett hundratal gravar som har utgjort en del av den forna kyrkogården. Dessa gravar ska också utgöra stommen i nästa forskningsprojekt.
— Skeletten bevaras ganska dåligt i den sura finska jordmånen. De vittrar sönder på tusen år. Men till exempel emaljen i tänderna är relativt välbevarade, säger Ruohonen.
Hans forskningsgrupp är nu i färd med att utreda ursprunget på de människor som har begravts på Korsbacka. För att komma sanningen på spåren använder de sig av en analys av strontiumisotoper.
— Vi har skickat tänderna till USA för laboratorieanalyser och räknar med att få resultaten i höst. Då vet vi var de här människorna har vuxit upp, säger han.

Forskningsprojektet i Ravattula