72 minuter i kulregn på en liten ö – filmen om massakern på Utøya har premiär
Utøya 22 juli 2011. Pressbild
Vi får se bilder från övervakningskameror som visar regeringsbyggnaden i Oslo, vid tretiden, den tjugoandra juli 2011.
Och explosionerna.
Vid femtiden befinner vi oss på en ö, fyrtio kilometer från Oslo, men tämligen nära kusten.
Vi ser trädstammar, i bakgrunden tält.
Någon rör sig i bakgrunden, och in i bild kommer en ung flicka som pratar rakt in i kameran: ”Ni kommer aldrig att förstå”.
Nej, hon pratar inte in i kameran, hon pratar i telefon med sin mamma och försäkrar att ön är den säkraste platsen i hela världen.
Discot inhiberas
Huvudpersonen Kaja (Andrea Berntzen, fräsch och begåvad) är 18 år och deltar i socialdemokraternas ungdomsläger tillsammans med femhundra andra tonåringar, och sin yngre syster.
Trotsiga lillasyster får en uppsträckning när hon inte förstår att på plats finns sådana vars föräldrar arbetar i regeringshuset.
De hörde just nyheten, och många är besvikna över att kvällens disco inhiberats.
Plötsligt rusar ungdomar in i lägerlokalen, skräckslagna, i panik; någon skjuter på oss, göm er!
Där börjar den 72 minuter långa tagningen och kameraåkningen, utan klipp, kameran följer Kaja och ungdomarna, är en av de agerande, iakttagande, kännande.
Inom loppet av de 72 minuterna dödades över sjuttio ungdomar, hundra allvarligt skadade, hundratal med bestående trauma.
Regissören och manusförfattaren Erik Poppe (en av Norges skickligaste filmare) valde den här formen; en fiktion med fiktiva personer och enbart ungdomar i bild.
För att visa största respekt för de anhöriga och överlevande; hänsyn.
Panik, frustration, vrede och hopp
Vi hör bara skott, på avstånd, närmare, nära.
Vi eller ungdomarna vet inte vem eller vad som avfyrar de dödande skotten.
Vi blir inte vittnen till blod och död, mer än nödvändigt.
Vi tvingas däremot nära personerna och deras panikkänslor, vrede, hopp, mod, frustrationer.
Kajas mamma ringer hela tiden (tänk om vapenmannen hör signalerna) och frågar om lillasyster; men 112 förstår hon inte ringa.
När en flicka äntligen kommer fram på 112 tas hon inte på allvar. Sjuttiotvå minuter. Innan hjälp anländer i en gummibåt.
Lysande skådespelare
Sjuttiotvå minuter i en enda tagning förutsätter en synnerligen skicklig filmfotograf, ett genomtänkt manus och fenomenala skådespelare, som förstår tajmning, och kommer ihåg sina repliker, de bra skrivna och repeterade replikerna, trovärdiga trots, eller tack vare att de ibland känns motsägelsefulla.
Tiden har en huvudroll.
Naturen en annan.
En liten ö, ingenstans att gömma sig.
Havet, tio grader är för kallt. Som film, med filmens bild språk, kamerateknik, bildstorlekar, bildvinklar, rytm och tempo, samt fantastiska och trovärdiga skådespelare, är ”Utøya 22 juli” intressant, fantastisk.
Men vad vill Erik Poppe säga med sin djärva film?
Påminna oss alla i hela världen om faran som frodas i högerextremismen!
Utøya 22 juli (U-July 22)
Norge 2018
Regi: Erik Poppe
Manus: Anna Bache-Wiig, Siv Rajendram Eliassen
I rollerna: Andrea Berntzen, Aleksander Holmen, Solveig Koløen Birkeland
1:33 F16
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.