7-åriga Emil från Ekenäs blev ormbiten vid stugan på Kimitoön – pappa Niclas: ”Viktigt att folk känner till att ormbett är allvarliga!”

Det var strax efter fiskeutfärden tillsammans med sin pappa som 7-åriga Emil Zweigberg hade riktigt otur. Han hade bytt från de obekväma gummistövlarna till sandaler och höll till på stranden vid Norrlångviken i Lemnäs då den lilla tio centimeter långa huggormen bet till.
– Jag steg på den och den bet mig här i tån, säger Emil.
Han visar på sin stortå där en av de två prickarna av bettet syns som en liten vätskefylld blåsa.

Hela foten, vristen och halva smalbenet är svullet och har nyanser av både blått och rött.
Foten gör inte ont just nu, eftersom Emil äter två olika värkmediciner. Men den går inte att stödja på, utan han tar sig fram på kryckor.
Hur ont gjorde det när ormen bet? Som när en mygga sticker, eller som när en hundvalp biter?
– Som en när en hundvalp biter, typ.
Föräldrarna Niclas Zweigberg och Jannika Johansson fyller i att det var efteråt som smärtan kom och Emil beskrev det som att det dunkade och att det gjorde ont.
Ekenäsfamiljen, som har sommarstuga här vid Lemnäs träsk på Kimitoön, var på stranden då olyckan var framme.

Hur reagerar man då som förälder?
– Jag ringde jourhjälpen 116 117 för att fråga vad vi ska göra, säger Niclas.
– Jag försökte hålla runt foten med händerna, men det ska man tydligen inte göra. Man ska hålla foten högt och stilla, säger Jannika.
Ambulansen på plats efter 20 minuter
Enligt vidare instruktioner ringde Niclas sedan nödnumret. Vid det laget gjorde foten rejält ont och Emil grät. Även om ambulansen var på plats efter bara 20 minuter kändes väntan lång för honom.
– Spännande! tycker Emil, i alla fall så här i efterhand om ambulansresan.
Kom i går hem från sjukhuset
Det här var på måndag eftermiddag. ÅU:s reporter träffar familjen i stugan på torsdagen, dagen efter att Emil kommit hem efter två nätter på Fyrsjukhuset i Åbo. Familjen är lite skärrad fortfarande, och har lärt sig att ormbett är allvarligare saker än de tänkt sig.
Jannika, som följde med händelserna hemifrån med lillasyster, beskriver hur en massa sladdar och slangar var kopplade till Emil och hur hans värden följdes upp med bara femton minuters mellanrum. Personalen följde med blodtryck, puls och syresättning, tog EKG och gav honom dropp, kortison och värkmedicin.
Med på sjukhuset var pappa Niclas.
Emils värden var ändå bra hela tiden och svullnaden höll sig nedanför knäet. Någon intensivvård behövde han inte.
Han fick åka hem då svullnaden slutat växa, vilket man följde med genom att rita linjer märkta med klockslag på hans ben. Ännu dag två och dag tre växte svullnaden.

Emil beskriver sjukhusdygnen som tråkiga, eftersom han måste ligga till sängs med benet stilla. Som positivt ser han att där fanns Playstation med Minecraft och sjukhusclowner som hälsade på.
Jannika säger att det alltid funnits gott om ormar här vid stranden.
Nu har hon klippt gräset så kort det bara går för att bli av med ormarna.

Värk och tristess minns Emil bäst
Emil säger att han inte var rädd under hela upplevelsen, men mamma fyller i att han nog var lite till sig precis då ormen bitit. Tristessen på sjukhuset och värken har stannat starkast hos Emil.
Niclas säger att han åtminstone till en början var ganska lugn då det här hände.
– Först trodde vi att det var en snok. Då det klarnade att det var en huggorm tänkte jag att det ändå inte är så farligt, kanske bara lite värre än ett getingbett. Men det är viktigt att folk känner till att det här är allvarligt!

Tre till sex veckor väntas återhämtningen ta. Emil väntar på att kunna spela fotboll igen.
Om servicen på sjukhuset har de bara gott att säga och det var inte något problem att familjen bor inom ett annat välfärdsområde.
– Tills det kom till kryckorna. Dem borde vi ha hämtat från Ekenäs, säger Niclas.
Det gick till sist ändå att få låna dem från Åbo.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.