Talet som alla unga borde få höra
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det talet var så bra att varenda ungdom i det här landet borde få höra det, skriver psykoterapeuten Maaret Kallio i en kolumn i Helsingin Sanomat.
Den tant (moster, faster, kanske inte alls ”tant” – översättningar är ju en knepig business) som höll talet får känna sig extra hedrad, liksom studenten som enligt kolumnen med öppen blick och vaket öra lyssnade.
Talet hölls under en studentfest sista helgen i augusti och kärnan ska ha varit att du är älskad, oberoende.
Oberoende vad? Ja, just det, oberoende, vad som helst.
”Nu måste jag börja släppa greppet om dig, men du ska aldrig släppa greppet om mig” citerar Kallio talets början. ”Tanten” lovar finnas där, till henne kan han/studenten alltid vända sig.
Kanske såsom vi tror att alla föräldrar tänker om sina barn, och barn till någon är vi ju alla.
Men alla har inte någon förälder, tant eller vän som agerar så.
Kallio menar att det för många tar ett halvt liv att komma till den insikt hon då såg i den unga mannens öppna ansikte: Att den här känslan har jag rätt till, den här kärleken får jag möta, så här ska jag möta världen.
Precis alla, och egentligen i alla åldrar, behöver den känslan. Någon i vått och torrt.
Alla har inte någon, de känner inte tilliten, kärleken, komma dem till mötes.
Indirekt skriver hon om det också. Och hon skriver rasande bra.
Jag läser och blinkar tårögt, kanske såsom folk på en studentfest jag inte vet någonting om – utom att den hamnade i en text skriven av en av landets mest lästa kolumnister.
Jag ser dem nämligen framför mig. Ja, dem på festen också, men det är inte dem jag tänker på.
Utan de där ungdomarna som inte har någon de känner tillit för. De unga vars liv egentligen borde gå i examensrosornas tecken, de vars ögon borde glittra av hopp för framtiden.
Men deras blick har slocknat eller blivit mörk. De är högljudda, provokativa, de vill allt och ingenting.
I skärgårdsfärjans café sitter de och man behöver inte vistas där särskilt länge för att inse att denna brokiga skara är omhändertagna ungdomar. Deras handledare är med, deras fasta adress är långt härifrån och deras fasta punkt i tillvaron verkar… inte fast.
De hade behövt det där talet. Framförallt hade de behövt någon. Kanske redan när de var små.
I mötet med dem hade jag inte läst Kallios kolumn än. Men jag ser dem framför mig.
Solen går ner medan vi färdas med den färjan, jag går ut på däck.
Då ser jag honom, en i gänget har gått ut. Han fotograferar solnedgången, i skärgården han ytterst sällan ser. På något sätt tror jag att just han känner tillit, hopp. Kanske han har en tant.
Anja Kuusisto
Så sant, så viktigt och så fint skrivet, tack Anja!