Anja Kuusisto 19.03.2020 05:00

Flygen står, gräns efter gräns stängs, oron tilltar och ekonomin är i stor gungning. Men det finns fördelar. Såsom att klimatet tackar.
Och finländarna verkar eniga om coronaepidemins mest positiva effekt: Att grannhjälpen har tagits till heders igen.
Det sker på mindre orter och på större, också i höghusområden där man inte ens alla gånger har hälsat på varandra tidigare.
Det uppstår Facebookgrupper, höghusgrupper, hjälpkedjor. De som kan kallas proffsiga på frivilligarbete och väntjänster – det vill säga Röda Korsarna – får många fler i sina led.
I lördags skrev vi (åu.fi, 14.3) om Facebookgruppen coronahjälp Åbo, Åboland som Åbobon Anna Lumme skapade. Medan det här skrivs får redaktionen epost om en grupp unga Korpobor som är beredda hjälpa med inköp, apoteksärenden med mera för den som bör stanna hemma. Exemplen är många.
Att något ont oftast för något gott med sig stämmer. Det är hoppingivande att läsa om alla hjälpinsatser som nationellt har uppstått på så kort tid. Vi enas i kampen mot den gemensamma fienden, viruset.
Många äldre påminner oss också om att vi inte är krig. Det här är ett undantagstillstånd och vi vet inte hur länge det varar, men det finns mat och mediciner i landet och viruset anfaller oss inte på en promenad där ute, vi kan gå tryggt.
Många citerar också presidenten.
Sauli Niinistö talade som en landsfader i direktsända A-talk (12.3) då han sa, och senare skrev i sitt Twitter-konto (fritt översatt):
”Vi får veta att vi bör hålla fysiskt avstånd, men då kan vi visa själslig närhet. Nu behöver vi ett tänk som säger att jag står inte ensam i det här, utan vi är här tillsammans, vi stöder varandra”.
Arbetet för att hindra sjukdomen covid-19:s spridning handlar om att stöda varandra, vilket konkret betyder att det handlar om fysiskt avstånd samtidigt som det handlar om gemenskap och solidaritet.
Det här kan upplevas som en ny dimension i jämförelse med hur till exempel sars hanterades i början av 2000-talet, medan åtminstone den som läst Fredrik Långs dokumentärnovell om pesten på 1600-talet (Hbl 15.3) inser att dagens beteende inte är en ny uppfinning.
Det finns människor som förmår ställa andra framför sig själva.
I en tid av oro och ovisshet känns det tryggt att det finns något vettigt vi kan göra, det känns meningsfullt. Enkelt är det också, alla kan slå en signal, visa den lilla omtanken.
Stöd är också att reflektera över sitt eget beteende. Ifall det finns en risk att jag bär på smittan utan att vara sjuk, utsätter jag andra för den? Hur borde jag då förändra mitt beteende?
När de här frågetecknen har rätats ut – information om hur finns tillgänglig – borde det inte vara svårt att dra gränserna för sin egen rörlighet.
Att inte de över 70 nu kan eller får bidra med väntjänster är en stor begränsning i vårt samhälle, en begränsning som har gjorts av omtanke. Men i den åldersgruppen finns en väldigt stor resurs och bland dem hittas också många vardagshjältar.
De är aktiva i väntjänsten, som skolfarfar, -farmor, aktiva i föreningslivet och hjälper ofta också släktens barnfamiljer.
Det 70-plussarna just nu bäst kan bidra med är faktiskt att hållas hemma och hålla telefonkontakt med andra äldre som kanske inte har samma sociala nätverk som de själva, eller varför inte förhöra läxor över telefon eller Skype med skolbarnet som sitter ensam hemma.
Att det finns familjer där barnen kan må sämre av att det inte finns en skola att gå till, av att ingen skolmat erbjuds, av att hobbyn har tagit paus och föräldrarnas ork inte räcker – det hör till vårens stora fallgropar.
Vi måste minnas också dem när alla nu talar så vackert om gemenskapen, tiden för varandra och den hjälp som erbjuds.
Det finns familjer där våld, missbruk eller personliga slitningar gör att en tid av isolation känns outhärdlig. Och då är det framförallt barnen som kommer i kläm.
Därför är det inte enbart de äldre ensamma vi ska omfamna i vår solidaritet. Våra ögon bör vara vakna för alla åldrars behov, det kan också handla om att våga ställa svåra frågor, ta även obekväma samtal.
I slutändan kan den här våren i bästa fall leda in samhället på en väg mot en solidaritetskänsla som borde vara utmärkande för människans förhållande till medmänniskan. En solidaritet som betyder att vi inte stänger gränser på sikt, utan som bättre rustar oss för följande stora ödesfråga som måste tacklas gemensamt, klimatförändringen.
LÄS OCKSÅ: THL:s chef gjorde bort sig, men vi bör behålla lugnet
En dag är det business as usual, men nu gäller det att stöda småföretagen
 

Anja Kuusisto
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln