Kristallnattens varning
”Det råder inget tvivel om vad Finlands folk vill… Vi har faktiskt tillräckligt att göra med våra egna ärenden. Vi vill inte ha hit en parasitgrupp av dåligt, arbetsskyggt ökenfolk”.
Det här kunde vara ett citat ur MV-lehti eller något likasinnat organ.
Det är ett citat ur en ledare i tidningen Ajan Suunta som utkom 1938. Den ledaren citeras i podcasten Hissapodden, med Veronica Aspelin och Anna Öhman som redaktörer. Podcasten ”Stäng gränserna” (7.11) handlar om judiska flyktingströmmar till Finland.
På årsdagen för kristallnatten (9–10.11) klistrar någon judestjärnor utanför synagogan i Helsingfors.
Helsingforspolisen har (Hbl 19.11.2019) inlett en utredning över händelsen, det finns videomaterial som stöder utredningen. Brottsrubriceringen är hets mot folkgrupp.
Samma natt förekom antisemitiska attacker av olika slag på flera håll i Europa. Judeförföljelser är en av följderna till den extremkonservativa, xenofobiska vågen som drar över Europa 2019.
Finlands färskaste skamfläck vad gäller mänskliga rättigheter har en annan bakgrund – men också något gemensamt med det judehatet.
Den 14 november ger Europeiska människorättsdomstolen sin fällande dom om Finlands avvisning av en man, Ali. Han mördas tre veckor efter att han har återvänt till landet han flydde ifrån, Irak.
Han hade varit polis där, utredde bland annat korruption och människorättsbrott. När de politiska vindarna vände hade Ali hotats till livet, inte bara en gång. Han flydde, kom till Finland 2015.
Inget av det här betvivlade de finländska myndigheterna eller Migrationsverket.
Migri som året 2016 utvisade 80 procent av alla asylsökande irakier, ansåg tvärtom att Alis historia var sann.
Men Migri var ändå inte övertygad om att hans liv var i fara i Irak, så han fick inte asyl i Finland.
Migri kunde inte heller ge honom rätt till uppehållstillstånd på grund av humanitära skäl, för den möjligheten hade den Sipilä-ledda Sannf-influerade-regeringen lagstiftat bort våren 2016.
När Alis fall har valsat runt i medierna har en del förundrat sig över att han fick avslag, trots att han med denna bakgrund besvärat sig till förvaltningsdomstolen och ända upp till HFD. Märk väl, HFD gav aldrig prövningstillstånd, fallet behandlades inte där. Oberoende ska den största skammen bäras av den förra regeringen och Migri.
Det har också uttryckts förundran över att han återvände frivilligt. Frivilligt är en term som kanske borde döpas om till lagenligt. Han ville inte återvända, men han följde lagen.
Människorättsexperterna, professorerna i folkrätt, Martin Scheinin och Martti Koskenniemi säger i Yle Uutiset (15.11) att Finland – vad gäller respekten för mänskliga rättigheter – försöker gå över där staketet är som lägst. De säger även andra välvalda ord:
Migris prövning har fallerat; det är där den asylsökandes bakgrund och ansökningsgrund synas. Enligt professorerna verkar Migri när ett beslut ska fattas, att luta mot att välja den snävaste möjliga tolkningen av vad mänskliga rättigheter inbegriper.
Nu har vi en ny regering som har startat en utredning över vad allt förändringarna – i praktiken försämringarna för den asylsökande – i asylprocessen har lett till.
Såväl inrikesministern som Migri har beklagat och medgett ett misslyckande.
Det är ingen tröst för den mördade mannen eller hans familj.
Men förstås får man hoppas att den time-out i avvisningar av asylsökande irakier som har inletts medför att rättsskyddet fungerar bättre i fortsättningen. Att en time-out kunde behövas även för andra nationaliteter tycks inte finnas på Migris agenda.
Det börjar vara dags att medge att tolkningar av lagar också påverkas av politiska värderingar. Det här samhällets acceptans av kränkningar och hets mot andra har radikalt förändrats, och en klar förskjutning har skett under de senaste åren.
Ja, Finland har ratificerat den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter – den ska följas oavsett hur vår regering ser ut.
Men hur den nationella lagstiftningen utformas, till exempel vilken rättshjälp asylsökande får, och hur Migri tolkar de regler som gäller, allt det här verkar – indirekt om inte annat – påverkas av politiska styrkeförhållanden.
Så får det inte vara, rättsskyddet är inget politiskt spelkort.
Det borde vara en skandal att någon klistrar judestjärnor, visar judeförakt i stil med slutet av 1930-talets, i dagens Helsingfors. Det borde leda till braskande rubriker och fördömande uttalanden av landets elit.
Nu blir det bara ett brus vid sidan om så mycket annat som sker.
Hur tillät vi det gå så illa att vi fälls i Europeiska människorättsdomstolen? Att någon mördas för att vi stänger vår dörr? När blev kränkningarna vardag? Förstår vi alls kristallnattens varning?
Det bästa jag läst i ÅU på länge Tack Anja .