Ett gott samtal i Phnom Penh
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Undertecknad är ganska nyligen hemkommen från en resa i Sydostasien. Under den sista etappen av resan befann jag mig i Kambodjas huvudstad Phnom Penh.
Där kom jag i samspråk med en infödd kvinna i gissningsvis 30-årsåldern.
Som en del av de obligatoriska artighetsfraserna frågade hon var jag kom ifrån, varpå jag svarade Finland. Jag frågade om hon vet var det ligger. Hon skrattade och sade nej. Jag tog fram min mobil och visade på Google maps.
Hon tittade artigt på skärmen och nickade, men jag såg i ögonen att hon inte förstod. Då slog det mig att hon troligen inte kan läsa en karta. Först när jag sade hur många timmar i flygplan resan innebär förstod hon hur långt bort Finland är.
Eftersom hon uppenbarligen inte lärt sig geografi i skolan frågade jag henne om hon gått i skola. I den lilla by på landet där hon växte upp fanns ingen skola, fick jag veta.
Efter de röda khmerernas regim var alla lärare döda och det fanns ingen som kunde undervisa barnen.
Kvinnan (vars namn jag inte kunde uttala, än mindre minnas) var ändå en nyfiken och vetgirig liten flicka och brukade gå till templet några gånger i veckan där hon lyckades övertala en buddhistmunk att lära henne läsa lite khmer.
Hon kan idag läsa det khmeriska alfabetet, men långsamt, och kan också räkna lite plus och minus, men kan inte mera matematik än så.
Hon sade att om jag går till ett café i stan och beställer en kaffe så kan med största sannolikhet den person som lagar kaffekoppen åt mig varken läsa eller skriva.
Jag frågade hur det kommer sig att hon kan så bra engelska. Hon sade att hon flyttade hemifrån för att det inte fanns några jobb.
Hon kom till Phnom Penh och fick plats på en massagestudio där de andra massörerna lärde henne hantverket. Hon har lärt sig engelska av att prata med sina kunder.
Först kunde hon bara säga ”yes”, men hon snappade upp flera ord här och där och frågade sina kollegor om vad de betydde. Hennes engelska var ingalunda oklanderlig, men imponerande bra.
Vi pratade en del om Kambodja. Hon sade hon är så glad över att de flesta barn idag får gå i skola, åtminstone lite. De får en chans hon aldrig fick.
Vi är i kyrkoåret inne i fastan. Ett av syftena med fastetiden tror jag är att vidga våra perspektiv och lära oss att vara tacksamma över det vi har.
Efter samtalet med kvinnan i Phnom Penh kände jag en enorm tacksamhet över att ha växt upp i ett land med ett av världens bästa skolsystem. Det var ett gott samtal.
Frank Berger
Teolog och frilansande musiker
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.