30-åriga dansteater Eri bjuder på strålande jubileumsgala
Eris 30-årsjubileum. Foto: Jari Laurikko
Som en eller annan läsare kanske noterat, firar Dansteater ERI i år sitt trettioårsjubileum. Året är ännu inte till ända, och firandet fortsätter nu med galakvällarna som ges i oktober-november.
Varje enskild kväll gästas av någon av de konstnärer som under årtiondenas lopp samarbetat med ERIteamet. Kvällen inleds med smakbitar ur ensemblens historia, en avspänd, skrattfylld upptakt till kvällens Nummer med stort N: uruppförandet av Tiina Lindfors koreografi Seita, baserad på kompositören Kalevi Ahos slagverkskonsert Sieidi.
Kvällens självskrivna konferencier är Tiina Lindfors, som tillsammans med kollegerna Lassi Sairela och Eeva Soini lotsat teatern från den kämpiga början då det enda de hade var varandra – och dansen. Med beslutsamhet, organisationsförmåga, ekonomiskt kunnande och en stark tro på det egna sättet att göra dansteater – framför allt det sistnämnda – kan ERI nu, med sina sju fast anställda dansare, gratulera sig själv till att vara landets största dansteater.
Dagens saldo överskrider 4500 föreställningar, av vilka närmare 400 utomlands, och omfattar en lång rad pris och utmärkelser. Kvantiteten, som ju i sig inte är något värde, är här en direkt mätare av kvaliteten och värdet: ERIs konst är en koncentration av begåvning och uppfinningsrikedom, som tack vare en rejäl dos moraliskt mod inte bara väcker förundrad beundran utan också värmer hjärtan. Världen runt på dansens överallt begripliga språk.
Detta år ser ERIensemblen tillbaka och frågar sig – hur har detta varit möjligt? Tack vare en oändlig mängd hängivet arbete, förstås, vilket i sin tur blivit möjligt tack vare stor kärlek och ödmjukhet inför både varandra och publiken.
Och en del tillskriver de också Undret, ty: ”(N)ågot av ett under är ju konsten när den är som bäst. En otrolig och krävande väg från hjärta till hjärta, till upplevelsen”.
Kvällens öppning är en rolig liten ’de tomma händernas koreografi’ som inleder en likaledes rolig träningsdemonstration – träning är ju det som vardagen på teatern till största delen består av.
Smakbitarna är mestadels plockade ur komediska koreografier såsom Finnhitit (2000) och Duck You (1995) men också från mer seriösa, såsom den gripande slutscenen i dansfilmen Omasi rakkaani (Din egen, min älskade, 2018), baserad på Ulla Tikkanens doktorsavhandling om närvårdarnas vardag.
Det uttryck som kanske bäst beskriver det som händer efter paus är att det brakar loss. Martin Gubingers trumma smattrar, skogsväsen dansar i dimmorna och Seitan, i mörk, väldig och skräckinjagande kvinnogestalt, träder fram ur världen dold bakom det svarta skynke som avgränsar scenen bakåt.
En känsla av urtid skapas av scenrök, ljusspel och slöjor som dansarna synkroniserar med musiken. Där violinerna kommer in skär de som vässade svärd och associerar till vild och häftig strid.
Dimmorna skingras och dansarna, skogsvarelser med dräkter skiftande i gulgrönt-blågrått, utför närmast otroliga turer som emellanåt är rena akrobatin, upptäcker varandra och socialiserar kring och med Seitan, länken till de högre makterna, som bokstavligen stigit ner bland skogsvarelserna, och vunnit deras förtroende.
Dyrkan av Seitan får formen av en ringdans, där rörelser och kroppsspråk för tankarna till antikens urnedekorationer. Upprättas en världsordning gestaltad av ett orange-rött, lätt i skälvning kommande tyg där småningom fingrar, ansikten och en hel kropp avtecknar sig.
Med ett brak rasar tyget samman, i dess ställe träder fondväggen som en spegel och vi ser det som sker på scenen i mörk helbild. De som dyrkat Seitan snärjer långsamt in henne i ett blodrött, söndertrasat tyg och lämnar henne: en efter en försvinner de genom trumskinnet som förlorat sin funktion, med armarna som ville de ta stöd av trummans ramar.
Efter att ha sett Seita förstår jag precis vad Lindfors menar då hon säger ”Sådan musik, sådan koreografi. Rörelseimpulserna är med kraft framvuxna ur musikens strukturer, stil och stämningar”.
Att hon fastnat för Kalevi Ahos musik och tagit sig för att göra en koreografi baserad på konserten Sieidi börjar kännas självklart, inte bara för att musiken med trummorna i huvudrollen naturligtvis är genomrytmisk, alls ingen skön musik för musikens skull; här anas attityd och budskap.
Aho har sagt att gör han musik skall den ha budskap om än aldrig så enkelt. När Lindfors gör dansteater vill hon stångas mot fördomar och orättvisor. Med sin Sieidi bäddar Aho för ställningstagande. Lindfors formulerar en dramatisk, exakt musikalisk koreografi – ”en lika utmanande som ovanlig företeelse”, som hon utrycker det – där samtliga dansare får utmana både ork, kunnande och konstnärlighet och där jag tycker mig kunna läsa in berättelsen om hur en bokreligion försökt utplåna en naturreligion.
Sålunda blir verket både en manifestation av ensemblens konstnärliga styrka och ett ställningstagande för inte bara de trängda samernas utan allas rätt till ett eget livsrum av kultur, tro och levnadssätt. I förlängningen en plädering för mellanmänsklig respekt. Här och nu ett starkt strålande jubileum.
Bianca Gräsbeck
Jubileumsgalan Eri30
Plock ur historien. Sekvenser ur koreografierna Ritual, FinnHitit, Romani Gili, Zirkkeli, DuckYou, Omasi rakkaani
Seita
Komposition: Kalevi Aho
Koreografi: Tiina Lindfors
Ljusdesign: Mari Agge
Dräkter: Tuula Bergqvist
På scenen: Laura Alho, Toni Lakkonen,
Tiina Lindfors, Karoliina Lumikko,
James MacNamara, Lassi Sairela,
Eeva Soini
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.