"Sandvikharun – säsongfisket vid Jurmo" ger arkeologin första ordet
För alla som någon gång tagit i land på Sandvikharun söder om Jurmo kan Agneta Anderssons bok vara en fantastisk framkallning av minnet.
Det speciella med platsen är att den inte har några särskilda lockbeten för sommarturister, om man undantar den skyddade hamnen. Ingen servering, ingen försäljning av hantverk, ingen underhållning.
I stället betraktar man omgivningen, går runt ön och upp på högsta bergklacken, beser husen som tjänade som härbärgen under fiskesäsongen förr, låter blicken svepa över havet. Man är i det sinnliga rummet, man dyker in i tidlösheten.
Boken om ön och fisket kring den, ”Sandvikharun – säsongfisket vid Jurmo” löser gestaltningen på sitt sätt. Den känner rummet väl, organiserar det efter tiden. Agneta Andersson börjar så lång bak i den som möjligt, arkeologin får första ordet.
Vad vi vet har skärgården under historien varit en livlig plats, vattnet var väg och havet gav uppehälle. Man kan ha ett perspektiv på ungefär 700 år.
Det man vet om fisket är av yngre datum. Skrivna källor finns i till exempel i skatteförteckningar, sådana finns från femtonhundratalet. Mantalsskrivningar och tingsprotokoll har också gett ramar för vad man vet om användarrätt och ägoförhållanden.
Sandvikharun var inte heller det enda fiskeläget, utan ett av sex, men det är det som än i dag har kvar några hus som är vårdade och iståndsatta. Båtlag kom dit från många byar och öar i den omkringliggande skärgården.
Boken om Sandvikharun kan ses som en lillebror eller -syster till Agneta Anderssons detaljrika, digra och med rätta prisade historiebok om Jurmo som kom ut för tio år sedan. Hennes upplägg då och nu får en att ana liv och rörelse, hårt arbete, glädje och stolthet också.
Fisket från Sandvikharun ebbade småningom ut. En av bokens sagesmän säger att han sista gången varit där i fiske på 1960-talet. Då hade näringen förändrats i grunden. Men de som har radat strömming redan i koltåldern kan fortfarande ha klara minnen av det.
En intervju som Agneta Anderson gjorde med Gunnar Andersson så sent som i fjol, ger tydliga inblickar i hur arbetet gick till i detalj. Att man till exempel kunde märka ut bragderna med lyktor, är kanhända en sak som få visste.
Det mesta återges informationstätt refererande, men några personligt berättade avsnitt finns infogade. Boken har ett rikligt bildmaterial, teckningar och fotografier. Bilderna är vackra, men inte som romantiserande tavlor, de relaterar alltid till människors berättelser.
Där uppstår en känsla av delaktiget som når ända till läsaren. Det är också den som gör att många satsat så mycket tid och arbete på att bevara byggnaderna på Sandvikharun. Alltid har man inte arbetat i medvind, gästande sjöfarande har inte alla gånger förstått att husens väl och ve är beroende av hur man lämnar dem, till exempel att skorsten och spjäll ska ses till.
En liten glimt av den omtalade Harugubben får man också. Han är det väsen som har ingripit i stor och smått sen urminnes tider. Akademiskt sett existerar han inte, men berättelser om hans insatser finns, och var och en kan på sitt sätt inkludera dem i sin kunskap.
Boken om Sandvikharun är ganska tunn, men de dryga 120 sidorna är optimalt utnyttjade, och volymen är välproducerad, med tillhörande litteraturlista. Det finns en hel del skrivet om näringsfång i skärgården, det ger perspektiv på hur den utnyttjas i dag.
Bandade intervjuer gjorda av Folkkultursarkivet hör också till källmaterialet. De är oskattbara, men arkiverade och inte direkt åtkomliga för gemene man.
Platsen kan ju inte arkiveras, den finns där – som den varit och i ständig förvandling. Den här spänningen, som går utanför den rättframma beskrivningen, förmår Agneta Anderssons bok röra vid.
Ann-Christine Snickars
ann-christine.snickars@aumedia.fi
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.