Jag hör om folk som inte vågar sjukskriva sig då de är rädda att nån annan börjat göra deras arbete när de återkommer.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Livet som frilans börjar så småningom hitta sina former. Jobb finns det hur mycket som helst, idéer till texter likaså. Det är tiden, den tiden, som sätter begränsningar för allt man skulle vilja producera.
Arbetsdagarna flyger förbi även om jag börjar tidigt och håller få pauser, likaså kvällarna och ibland till och med nätterna (jag får mest skrivet, speciellt i romanform, under nattens tysta timmar), veckosluten går inte att hålla ”arbetsfria”, alltid uppstår nån kortare eller längre text även då. Det är ofta mannen som får påminna mig om pausernas betydelse.
Jag har inte längre lyxen av regelbunden månadsinkomst och betald semester med semesterpeng. Det jag skriver och levererar får jag betalt för, annars inte. Det är på många sätt en ”kniven mot strupen”-tillvaro men det är också en enorm frihet. Jag kan jobba vid ett cafébord, på tåget eller bussen, på stugan.
Jo, jag vet, det kan många andra också nuförtiden, även de med fast anställning och många arbetsgivare till och med uppmuntrar till det. Men det finns ändå en annan sorts frihet i min tillvaro nu.
Det finns också en avsaknad av kollegor och det kan jag sörja. Hur många gånger har inte en titt in i numera ex-kollegors arbetsrum eller ett snabbt samtal i korridoren på väg från ett möte till ett annat, renderat gott humör eller nyheter man inte hade fått annars.
Som frilans behöver jag förvisso lugn och ro och tid för mig själv, vilket inte alla riktigt verkar förstå men jag behöver också samtalen över en kaffekopp eller umgänge i friare former över ett glas bubbel.
Ensam kan jag inte påstå att jag är, jag har så många olika sammanhang där jag träffar folk och får föra intressanta diskussioner eller lyssna till givande föredrag att jag aldrig verkar behöva söka sällskap. Och jag känner till all tur en hel del frilansare med vilka jag kan dryfta olika frågor och problem som kommer upp, vi verkar alla tycka att korta, och ibland lite längre, samtal piggar upp tillvaron. Det är nyttigt att utbyta erfarenheter och funderingar.
En sak jag blivit alltmer uppmärksam på under tiden som frilansskribent är hur många som för fram stress och utbrändhet då de talar om sina jobb. Visst, arbetsmarknaden har blivit hårdare, färre löntagare ska göra en större mängd arbete och många dukar under av arbetsbördan.
Jag hör om folk som inte vågar sjukskriva sig då de är rädda att nån annan börjat göra deras arbete när de återkommer, flera har haft panik då de ska opereras för smärre ingrepp och inte ”kan” ha någon längre sjukledighet för då är det kört, som en bekant uttryckte saken. Det har blivit allt viktigare att framhäva sin egen insats i produktionen, då är det också viktigt att föra fram hur mycket stress man har och hur utbränd man känner sig.
I litteraturprogrammet Babel för några veckor sedan ombads gästerna rekommendera böcker åt tittarna som sommarläsning. En av gästerna, tyvärr minns jag inte namnet, började med att säga att hon inte tänkt rekommendera någon bok alls ”eftersom alla är ju så utbrända nuförtiden”.
Om det faktiskt var så illa, så kunde faktiskt en god bok definitivt ha en helande effekt. Jag har tyvärr själv erfarenhet av utbrändhet och då det var som värst satt jag mest och stirrade framför mig, oförmögen att göra något alls, hjärnan behövde tömmas för att kunna ta in något alls. Men då tillfrisknandet började var böcker det absolut bästa läkemedlet, det och långa promenader då tankarna fick flyta fritt och lungorna fylldes med nytt syre.
Det verkar ha gått lite inflation i att säga att man har mycket att göra, ”jag har inte hunnit” har jag själv slutat använda eftersom det inte är sant, jo, jag har mycket att göra men oftast har jag valt att göra något annat om jag inte ”hunnit”. Oftast hinner man ju med det man absolut behöver få klart och ett litet mått av stress får i alla fall mig att prestera mera.
Många har i dagarna börjat sin semester och den är dem väl förunnad, må den bli stressfri. Själv har jag ingen möjlighet till semester men i år gör det inte så mycket, jag kommer från juli och ett halvt år framåt att få producera texter i en sagolikt vacker del av Frankrike. Att byta miljö kommer för mig att få bli ”ledigheten” och jag tror att ordet stress inte kommer att ingå i min franska vokabulär. Däremot har jag tänkt vara produktivare än någonsin. Vi får se hur det går.
Ann-Helen Berg
Frilandsskribent, pol.mag. Lever skrivande, läsande och resande. Bor i Åbo och Borgå
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.