Kalla in en fyraåring
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Att ta andra i beaktande, att göra kompromisser, att undvika att såra, att visa vänlighet. Att kommunicera enligt situation, att följa regler, att förbinda sig till gruppen. Att ge och ta emot respons, att hantera konflikter, att stöda och uppmuntra. Att ansluta sig till leken, att ta kontakt med andra att svara på inbjudan till lek.
På ett vårmöte för ett tag sedan hörde jag ett föredrag om hur småbarnspedagogiken jobbar med att bygga kamratrelationer och förebygga mobbning. Hur man till exempel ger redskap för att hantera situationer där ett barn inte riktigt kan läsa av det sociala spelet och flyger in som Batman när de andra leker affär. Listan i början är hämtad ur Vilja Laaksonens och Laura Repos handbok ”Kompiskonst. Kunskap och övningar för att skapa en fungerande grupp”.
”Det här skulle många politiker ha nytta av”, blev min spontana reaktion efteråt.
Irritationsnivån inom politiken är hög just nu. Från riksdagsbehandlingen av vård- och landskapsreformen sipprar det ut rapporter om hur den ansträngda tidtabellen och de starka politiska motsättningarna tvingat fram beteenden som framstår allt annat än mogna.
Det är försök att förhala behandlingen. Någon som högljutt tuggar på kålblad i utskottet. Delegationer som marscherar till talmannen för att hämta stöd för sin egen åsikt. Någon som petar in öronproppar i öronen när inkallade experters uppfattningar inte motsvarar den egna politiska åsikten.
I enskilda kommuner har den nya mandatperioden börjat sämre än man skulle hoppas. Svåra sakfrågor, i kombination med de inkörningssvårigheter som alltid finns när en ny grupp beslutsfattare ska anpassa sig till varandra och till det kommunaldemokratiska systemet, har framkallat en del lågvattenmärken. Den hätska stämningen späds på av nätets gatuparlament, som inte på samma sätt som politiker och tjänstemän behöver förhålla sig till formella processer, likabehandlingskrav och ekonomiska realiteter.
När debatten urartar till småaktiga gräl och påhopp, brukar någon alltid kommentera att politikerna beter sig som dagisbarn. Det är en grov förolämpning mot barnen. Fyra–femåringar hör till de grupper i samhället som har allra bäst koll på samhällets gemensamma spelregler. Jag har väntat på grön gubbe vid övergångsstället i sällskap med dagisgrupper och imponerats av att ingen smiter iväg. Jag har stått bakom grupper av fyra–femåringar i kön till bibliotekets återlämningsautomat och iakttagit hur fredligt de gör upp om vems tur det är att trycka på knappen nästa gång.
Fungerande mänskliga relationer är en nödvändig förutsättning för ett fungerande beslutsfattande.
När frågorna är svåra och åsikterna går isär är det särskilt viktigt att politikerna kan allt det som varje fyraåring förväntas kunna: att följa regler, att ta andra i beaktande, att svara på andras inviter, att hantera konflikter, att förhålla sig till att Batman flyger in när man leker affär.
Under en utbildning för ledande kommunala beslutsfattare frågade jag deltagarna om hur de skulle beskriva beslutsfattandet i sin kommun. ”Det är roligt att komma till kommunstyrelsen”, svarade deltagarna från en kommun som har rykte som ett ställe där beslutsfattandet är både effektivt och harmoniskt.
Skulle det vara så att beslutsfattandet inte längre känns roligt och fungerande: Innan ni bokar en dyr konsult – kalla in en småbarnspedagog eller en helt vanlig fyraåring i stället!
Siv Sandberg
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.