ÅU 15.04.2018 09:00

Det fanns en tid när man talade mycket om ansvar. Kanske var det förritiden. Man skulle inte skylla på andra eller skylla ifrån sig. Sen blev det populärt att tala om ansvar när det gällde höga löner och till synes oskäliga förmåner.
Då hette det alltid att personen i fråga hade det yttersta ansvaret, och ansvar kostar. Det kan vara både tungt och svårt att bära. Visst. Framförallt är det nånting man inte kan lägga ifrån sig eller vända ryggen åt när man behagar, godtyckligt. Trodde vi.
Och så plötsligt (?) alla dessa Pilatusar. Det är förvirrande, olustigt. Överallt, i olika sammanhang, folk som duckar: Det är inte jag. Inte vi. Det är han, hon, den, det.
Vi kan inte ta ansvar för det ena eller det andra. Asylpolitiken (människor avvisas och blir dödade i sitt hemland, familjer splittras), sjukvården (folk dör undernärda och ensamma hemma), barnskyddet (kollapsar totalt).
Konsekvenserna verkar helt enkelt inte spela nån roll. Så när allt bevisligen går åt skogen heter det ändå att alla har gjort rätt och skött sig.
När det är svåra tider borde fler ta ansvar, inte färre.
Inte så att tjänstemännen hänvisar till de anställda och politikerna som skyller på tjänstemännen som skyller på medierna som allt mera fokuserar på det lättsamma tyckandet, flödet som bäddar in oss i dimma.
Det är så lätt hänt att spåret bär åt fel håll. Bara som ett exempel: Jag läste en stort uppslagen artikel, en så kallad askungesaga. En superbegåvad yngling, en drömmedborgare hade fått avslag på sin asylansökan.
I samma artikel sa en politiker nånting i stil med att den här personen borde ha fått ”sisuasyl”.
Inget fel med att lyfta fram en sån berättelse för att spräcka myten om att alla som kommer hit vill parasitera, för att visa att visst kan vi vinna på det här, på att ge skydd åt människor som är förföljda.
Kanske välmenat – men vridet.
Rätten till asyl handlar ju inte om oss, inte om vem vi känner sympati för eller vem som är bra på matematik.
Rätten till asyl är en mänsklig rättighet. Rätten till skydd gäller också otrevliga människor, fula, dumma, obegåvade, alla.
Det har stor betydelse hur man lägger fram saker, vad man kallar saker och vad man låter bli att säga. När sanningen och lögnen går hand i hand förklädda är det extra viktigt att skilja mellan riktiga fakta och falska fakta, mellan väsentligt och oväsentligt.
Det går inte heller att blunda – att undandra sig ansvar när drevet går och säga: jag kan inte rå för vad mina artiklar leder till eller hur de uppfattas. Jag har inget ansvar för vare sig tolkningen eller konsekvenserna.
Nyligen presenterades en intressant undersökning som bl.a. ÅU skrev om. I undersökningen, gjord av ÅA, Institutet för mänskliga rättigheter, och TY i samarbete med diskrimineringsombudsmannen, jämfördes Migrationsverkets tolkningslinjer 2015 och 2017.
De asylsökande hade under de här perioderna ungefär liknande profiler. De skäl som angavs hade inte ändrat. Däremot har tolkningarna gjort det.
Enligt undersökningen har Migrationsverkets tolkningslinje under en kort period blivit stramare – på ett sätt som inte har stöd i lagen.
Finland har alltså skärp sin asylpolitik, inte med stöd av lag utan med stöd av de tolkningar som enskilda tjänstemän gör på Migri – som hävdar att tjänstemännen bara följer lagen och utöver det inte har något ansvar.
Forskarna säger sig hoppas på att det här öppnar för diskussion, många frågor är öppna, alla svar finns inte ännu.
– Men det är oroväckande att en myndighet som fattar beslut om människors liv kan strama åt sin linje utan att motivera det med lagar, säger en av forskarna.
Jag hoppas för min del att framtiden, nästa riksdagsval, ska handla om ansvar, framförallt, om allas ansvar. Men speciellt om det ansvar som bärs av dem som har makten på alla olika nivåer.
hoppas att inte en enda Pilatus får en enda röst.
Patricia Bruun
Sjukskötare och journalist

ÅU
Ge respons åt redaktören

Dela artikeln