Dammen brister, även här
”Läraren gav mig en uppmärksamhet som jag saknade, han var lite som en reservpappa som jag beundrade. På en utlandsresa med skolan bjöd han in mig till sitt hotellrum, vi skulle lyssna på musik. Han drog ned mig i sin säng, började klä av mig byxorna…”
Kvinnan som berättar den här historien är i dag 39 år och hennes text publicerades i gårdagens Turun Sanomat. Hennes och många andras. Tidningen har fått post av över 30 kvinnor med samstämmiga historier.
De vittnar om hur en lärare i skolan Luostarivuoren koulu på 1990-talet under läger- och andra skolresor utnyttjade elever, om hur han erbjöd dem sprit, om hur hans sexuella anspelningar och trakasserier i vissa fall gick så långt som till oralsex och samlag.
Vi citerar (i fri översättning) en annan kvinna, 38 år i dag:
”Jag gick i åttan när jag på en skolresa blev bjuden till hans hotellrum. När jag kom dit var en annan elev redan där, hon låg i hans säng, ovanpå honom, men han ville att jag skulle lägga mig bredvid dem. Jag blev helt stel då han vidrörde mig mellan benen, jag blev rädd och lämnade rummet. I skolan var läraren väldigt omtyckt och uppförde sig väldigt faderligt. Jag berättade inte om det som hänt åt en enda vuxen. Jag minns hur jag våndades över att om jag hade gjort något fel och jag var rädd att någon skulle få veta om det som hänt”.
Hennes skuldkänslor är precis i den stil som så många berättat om inom #dammenbrister. En annan av Åbokvinnorna i TS skriver: ”Jag minns endast den förskräckliga skammen, och hatet, hatet jag kände mot mig själv”.
Hon sätter ord på hur det fungerar, hur den utnyttjade vänder skuldkänslan mot sig själv och det hat som borde ha riktats mot den vuxna, överordnade, som utnyttjade situationen har istället riktats mot en själv.
I fallet i Luostarivuoren koulu fanns det några tonåringar som talade med sina föräldrar och andra som valde att tiga. De några som gick vidare till den dåtida rektorn verkar att ha fått föra en ordentlig kamp innan de togs på allvar.
Läraren blev sjukskriven och uppmanades senare säga upp sig. Någon polisanmälan blev det inte.
Läraren sökte jobb i S:t Karins i stället och jobbar fortfarande som lärare. När TS ringer upp honom avvisar han anklagelserna och övergreppen, men medger att han har haft mentala och alkoholproblem i sitt ”tidigare liv”.
Att kvinnorna lät dammen i Luostarivuoren koulu brista är tack vare att TS veckan innan berättat om ett liknande fall i Puolalanmäen koulu, där en lärare i slutet av 1980-talet trakasserade elever. Den läraren uppmanades också säga upp sig och hade senare fått jobb i östra Finland.
Så där sopade man golvet, där och då.
En metod som såväl undervisningschefer och rektorer svär sig fria från nu.
Dagens chefer och rektorer anser att det hade varit bättre om någon då hade gjort brottsanmälan, om trakasserierna hade blivit rättsfall. Med en dom för sexuella trakasserier hade de här personernas ställning på arbetsmarknaden förstås varit en helt annan.
I den debatt som följer på dessa historier och inte minst på de många historier som hela ”#metoo-rörelsen och #dammenbrister synliggjort finns det dessvärre också röster som vill släta över, röster som tycker att varför dras detta upp nu, tiotals år efteråt.
Det finns till och med röster som vill försvara männen, för i huvudsak har det uttalat handlat om män som utnyttjat sin starkare position, som lärare, som förmän, som överordnade.
Att bubblorna spricker först tiotals år efteråt är enbart tragiskt, för naturligtvis måste man vända på hela frågeställningen: Tänk att någon i tiotals år levt med skammen, skuldkänslan och stängt inne de tunga berättelserna. Konsekvenserna kan vara ödesdigra.
Skuldkänslan borde ha etsat sig fast i förövaren, den som trakasserat borde ha ställts inför rätta, inget borde ha slätats över och ingen borde ha fått gå vidare till nästa jobb i samma ställning.
Samhällsklimatet är tack och lov ett annat i dag och tack vare #metoo och (framförallt på finlandssvenskt håll) #dammenbrister tror vi åtminstone oss vara klokare nu.
Medvetenheten och lyhördheten har ökat enormt och kampanjerna borde få många slags upplysnings- och informationspris.
Men det de aktuella fallen också visar – förutom att de lyfter fram djupa sår och fäller långa skuggor – är att det är mycket lättare att fördöma handlandet hos de chefer som inte nämnde utnyttjandet vid sitt rätta namn för tiotals år sedan, än att peta i de sår som finns i dag.
För tyvärr finns det garanterat också sexuella trakasserier som fortfarande är dolda, såväl av äldre som av färskare datum.
Såsom de riksdagsmän ÅU talade med (23.12) i en #dammenbrister-uppföljning konstaterade; attityderna är det allra största problemet, fortfarande, det har makabert nog också bevisats av riksdagsmän själva.
En parallell: Det fanns en tid när mobbning i skolvärlden var ett så känsligt och snarast tabubelagt samtalsämne att många skolor försökte svära sig fria från att något sådant pågick inom skolans väggar.
I dag medger varje professionell rektor att mobbning kan förekomma även i deras skola, och i samma andetag sägs det förstås att mobbning tas på allvar och att man målmedvetet jobbar för en jämlik, mobbningsfri skola.
Ett sådant rakryggat beteende vill vi se även när det gäller sexuella trakasserier.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.