All förbättring börjar att inse att man har ett problem. Det gäller manligheten (om än inte strikt taget varje man).
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mäns respons på #metoo och #dammenbrister har inte direkt imponerat. Med några viktiga undantag (”Jag hade ingen aning, vi måste göra något”) har svaren pendlat från försök att avleda uppmärksamhet (Kvinnor kan också vara elaka) till påstående om lynchmobbar som är märkligt svåra att finna exempel på. Mest patetiska av allt: förment välmenta manliga försök att ”styra upp” diskussion, genom att anmärka på hur kvinnor uttrycker sin kritik, vrede, smärta och frustration. Allt för att undvika att göra det enda som krävs: lyssna.
Här alltså ett försök att styra upp mäns respons till debatten.
Det som gjort det möjligt att osynliggöra hur vanligt övergrepp, våldtäkter, sexuellt utnyttjande och allmänt svineri är i vår kultur är just att det är män som bestämt vad man offentligt talar om och hur. Att dessa frågor nu kommer upp visar att så inte längre är fallet, men de regler som män ropar på är de samma som tystat ner kvinnor i århundraden.
Det rättssystem som män hävdar skall sköta dessa frågor, istället för ”offentliga uthängningar” är just det rättssystem som gång på gång svikit offer för våldtäkter och trakasserier. Att säga att vi måste låta systemet sköta dessa frågor är att säga att vi inte skall ändra något.
Vad vi behöver inse är att vi står i en revolution. Och det speciella med denna revolution är inte att den orsakat oskyldigt lidande, utan att den hittills utan undantag varit ickevåldsam. Förändring är jobbigt, utan ansträngning förändras ingenting.
Det finns dock sådant som just män måste ta tag i. Viktigast av dessa uppgifter är att reda upp i de miljöer där sunkig kvinnosyn (och därmed manssyn) får frodas och föras vidare från generation till generation.
Dessa finns av olika slag. Viktigast, eftersom den berör så stor del av männen i en avgörande ålder är antagligen militären. Här görs pojkar till mansgrisar, och det måste få ett slut. När liknande kultur förekommer i skolor, idrottsklubbar och andra föreningar där män samlas, är det ofta med hänvisning till militärminnen som skitsnacket kommer igång.
En annan, svårare sak är att göra något åt mäns egen smärta. För den finns, och är antagligen orsaken till det hat mot kvinnor som blossar upp in internetkommentarerna. De psykologiska processerna bakom detta är komplicerade, men det är helt klart så att mäns illamående tar sig många destruktiva uttryck i vår värld – allt från missbruk, kriminalitet och marginalisering, till radikalisering av olika slag. Mäns våld mot kvinnor är också en del av denna problematik.
All förbättring börjar att inse att man har ett problem. Det gäller manligheten (om än inte strikt taget varje man). Första steget är att sluta slå ifrån sig de vittnesmål kvinnor nu kommer med. För följande steg har alla män, kollektivt och personligen, ansvar.
Patrik Hagman
Universitetslärare och författare
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.