1984, ständigt med oss!
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är ett år sen promenadfrekvensen började öka över hela landet. Jag lärde känna en hel del oasfalterade gator nära mig.
Vissa passager var lite gropiga, så dagar med plusgrader fick man ta ställning till en viktig fråga. Skulle jag gå rätt genom vattenpussen eller skulle jag kroka runt den? En sån fråga avgörs av vad man har på fötterna, av ens ålder, av ens art av mogenhet.
En gång när jag redan länge betraktats som vuxen (av mig själv, av mitt pass) gick jag på en liten byväg tillsammans med en äldre släkting. Vi hade blivit överraskade av ett oväder och hade inte en torr tråd på kroppen, så när vi kom till en särskild vattenpöl, som också efter beskedliga regn uppstod precis där vägen sa att vi var Nästan Hemma, hoppade jag jämfota rakt in i den. Jag var ju redan genomblöt.
Jag hade låtit släktingen gå lite före för att undvika att stänka ner högstdensamma, men det togs inte väl emot. Släktingen blev förnärmad. Jag hade kunnat säga sorry. Vattenpölar visar vem du är, definierar en som subjekt, om man vill säga det allmänt och lite fint.
I går snubblade jag över ett inlägg (i en av mina livlinor, SR P1) om George Orwells ”1984”, med anledning av en nyöversättning. Det börjar med en påminnelse om vattenpölen i hans essä ”A Hanging” från tidigt 1930-tal.
Den beskriver hur en dödsdömd på sin väg mot galgen tar en omväg förbi en vattenpöl. En betraktare som sett det oundvikliga målet för fångens promenad tänker (kanske också oundvikligen): till vad nytta? Orwell, som vid tiden för händelsen var känd som kolonialpolis i Burma, låter frågan dallra i luften, precis intill liv-och-död-frågan, som är textens heta kärna.
”1984” läste vi i skolan. Eller för att vara tydlig: vi läste den hemma, senare under lektionstid fick vi nyckeln. Det här betyder det och det, där sitter Stalin och boken kallas dystopi! Sen över gick vi till något annat innan någon hunnit tänka färdigt, fatta vad vi varit med om.
Jag är ganska säker på att man behandlar litteraturen bättre i skolan nu. Men själva greppet (Hit med snabba svar!) finns ju kvar, och det har grävt sig allt djupare in i oss. De som är insatta är ofta långsammare – de har upptäckt motstridigheter och vill lägga fram aspekter – och hinner dåligt med när den som skippat aspekterna korsar mållinjen.
Det bästa med Orwell, har jag tänkt, är att frågorna ligger kvar. När ett rivet och stympat exemplar av ”1984” dyker upp i den lettiska författarens Nora Ikstenas roman ”Modersmjölken” (på svenska 2020) får skildringen en ny skönjbar kontur, en ny ton.
”Modersmjölken” svarar inte fort på ens frågor. Romanen skildrar tidsmässigt tre generationer, berättarrösterna är bara två, de tillhör en mor och en dotter. Tillsammans beskriver monologerna en historia. På grund av sina erfarenheter förblir personerna hjärtskärande skilda från varandra.
Nyöversättningen av ”1984” är rykande färsk. Att den finns måtte innebära att det finns en publik för den. Men hur läser vi dystopier när det känns som om vi levde mitt i en?
Winston Smith, som jobbar för Sanningsministeriet i ”1984”, där han modifierar historien så att den passar nuet, utövar ett slags cancelkultur, säger recensenten. Om man ser det så skulle väl Smith inte vara helt utan jobb nu?
Men hans uppdrag är väl i dag utlagt på alla oss som skriver i sociala medier. Där jobbas fort och gratis. Och historien man tar hänsyn till är sällan en större pöl än skribentens eget nu.
Kommentarer
Alla som kommenterar ÅU:s webbartiklar förväntas göra det sakligt och under sitt eget namn. Vi godkänner inga länkar till externa webbplatser i kommentarerna. Kommentarerna modereras. Fyll i både ditt för- och efternamn, tack.