100 år med glimten i ögat
Bror Borgar är hundraåringen som firar i dag. Foto: Maria Thölix
För att njuta av vackert vårvinterväder behöver man inte ta sig ut.
Solstrålarna söker sig in genom vartenda fönster i servicehuset Hemmet i Åbo.
Lunchen är intagen för dagen och matsalen har börjat tömmas.
Till lägenheten i ändan av korridoren har invånaren redan återvänt. Med ett handslag lika fast som alltid.
– Får det vara ett glas pommac?
Den här tidiga eftermiddagen har Bror Borgar besök av äldsta dottern Carita Isaksson.
Hon hälsar ofta på.
– Carita har varit stortartad som dotter. Och är det fortsättningsvis.
Och hurdan är Bror som pappa?
– Underbar!
– Jo, vi har kommit bra överens.
På bordet står en vas med 20 stycken fylliga, mörkröda rosor.
Dem fick Bror i onsdags då det rådde kalasstämning i huset. Servicehemmet firade inte bara honom med prinsesstårta och musikunderhållning, utan också Disa Ismark, Hemmets andra hundraårsjubilar inom en vecka.
– Det var dubbelfirning, säger Bror och är inte sen att inflika:
– Men Disa är äldre. Hon sa att jag får kalla henne tant.
I dag fortsätter Bror firandet, tillsammans med familj och släktingar.
Till de långväga gästerna hör ”skrapabullan”, Borgars 19 yngre lillasyster och barnen till hans bror som också hann fylla 100 för ett och ett halvt år sedan. De kommer körande från Vasa.
– Och så en och annan jag mött på livets väg.
Carita lade upp en bild av sin far på Facebook och gratulationerna började genast ramla in.
– Det kom genast 170 gratulationer och hälsningar till pappa. Han har mött väldigt mycket människor i sitt liv.
Bror Borgar föddes i Vasa för hundra år sedan.
Han prästvigdes 1950 och blev några år senare ungdomspräst i Borgå stift.
I sitt yrke reste han stiftet runt. Och det blev många kilometer på vägen – bland annat som chaufför till dåvarande biskopen.
– Jo, man har ansett mig vara användbar.
Borgar var tillsammans med Harry Wenzell initiativtagare till sommarskriftskolorna på Lärkkulla.
Dem fortsatte han med då familjen i mitten av 1950-talet flyttade till Houtskär och han blev rektor vid Houtskärs kyrkliga folkhögskola.
– Pappa minns fortfarande skriftskoleeleverna från den tiden. Han har haft ett otroligt minne, säger Carita.
– Jag har det här med skriftskolor om bakbenen, konstaterar Bror.
Till den här gavellägenheten med utsikt över Klosterbacken flyttade han 2012.
– Jag kom hit med min Greta. Vi kom hit som ett par men fick bara ett år här tillsammans, så vi hann inte utnyttja situationen så länge.
Greta och Bror gifte sig 1946.
– Det blev ganska många år. Vi har fått vara lyckliga och haft det bra. Och vi hade ett väldigt rikt liv.
Lägenheten kände Bror Borgar igen från tiden då biskop Karl-Erik Forsell bodde här.
– Jag har varit ganska allierad med biskoparna…
Egentligen är det en tvåa, men den är så fiffigt inredd att Carita visar runt och skämtsamt räknar upp:
– Sovrum, arbetsrum, vardagsrum, matsal och kök…
Vid skrivbordet under fönstret skrev han bland annat puffarna om veteranträffar som han själv brukade leverera till ÅU:s redaktion på Slottsgatan.
Veteranföreningen i Åbo startade han på 1990-talet.
Bror Borgar har alltid varit aktiv.
– Det sitter i kroppen, och har varit en naturlig sak genom hela mitt liv.
Han var också en aktiv idrottsman, bland annat spelade han bandy i Vasa IFK och tävlingsskidade.
Nuförtiden är möjligheterna att röra på sig begränsade.
Fram tills i fjol var han rörlig på egen hand.
– Jag promenerade här i parken och hade mina rutter.
Men så slog noroviruset till för ett år sedan och efter en därpå följande lunginflammation har han aldrig riktigt återhämtat sig.
– Jag är mer eller mindre bunden till inneliv.
Bror Borgar tillsammans med äldsta dottern Carita Isaksson i lägenheten i servicehemmet Hemmet i Åbo.
Är man hundra år tvingas man acceptera ett tempo i betydligt långsammare takt.
Men tio decennier rymmer mycket att blicka tillbaka på.
– Jag får vara mycket tacksam för mitt liv och dess olika skeden.
Och vilka skeden som varit det värdefullaste råder det inget tvivel om.
– Familjen naturligtvis. Vi har trivts med varandra.
Tre barn, åtta barnbarn och sju barnbarnsbarn.
– Det är nog en hel skock.
Och tacksamheten över familjen genomsyrar hela tillvaron.
– Vi har haft det gott tillsammans och haft en god familjegemenskap.
Hur lyckas man med det?
– Det är bara att vara människa.
Carita fördelar sin tid mellan Houtskär och Åbo där hon är mycket aktiv bland annat inom pensionärsklubben och församlingen.
– Och med din gamla pappa!
Sedan några år tillbaka gläds han också över en nyfunnen bekantskap.
Tillsammans med Marghita Nordgren dricker han te och umgås.
– Vi har funnit gemenskap på ålderdomen och det betyder mycket för mig. ”Ghita” bor här i samma korridor, därför är det så praktiskt.
Hurdan är Bror Borgar?
– Pålitlig, konstaterar dottern rappt.
Och humoristisk vågar jag kanske påstå?
– Jo, jag har nog haft humorn i mig, svarar han.
Carita som har hållit i trådarna för lördagens evenemang, upprepar till sin far:
– Jag har sagt att vi sköter allt, du får bara komma och se på – bara du har glimten i ögat!
Dagens firande inleds med en gemensam lunch tillsammans med släktingarna i matsalen i Hemmets sällskapsrum.
Från och med klockan 14 står kaffepannan varm. Hur många gäster som är på kommande kan varken far eller dotter uppskatta.
– Det kan komma 20 eller 100, säger Carita.
– Det är förskräckligt, utbrister Bror.
När Bror Borgar fyllde jämnt för ett antal år sedan fick han ett armbandsur i gåva. Den klockan har nu stannat.
– Pappa är väldigt noga att följa tiden, så han ska få en ny klocka.
Hundraåringen själv är ännu inte beredd att stanna tiden. Hans önskan är enkel.
– Jag önskar att jag ska få leva något år till och få se barn och barnbarn och hur det utvecklar sig för dem.
Önskar er en fin dag idag tillsammans med nära och kära och alla goda vänner!